<<   Tillbaka till bloggen          <<   Tillbaka till DN kolumner

DN Kolumner 2001-2007

Av Lars Weiss

Vem styr vapnet hos Skandalprånglaren?

2001-08-06

Jag tvekar att komma dragande med den gamla klyschan om att ”ingenting är nytt under solen”, men den här sommaren är för bra – den bok jag just läst och de nyheter jag just hört

uppmuntrar till att ta den gamla klyschan i bruk.

I nyheterna har det talats mycket om amerikansk isolationism, president Bush som en tjurig igelkott ruvande över det man allmänt brukar beskriva som ”amerikanska intressen” och debatter har förts om en vulgarisering och romantisering av amerikansk historia genom superbombsmällarfilmen Pearl Harbor.

Om vi bortser från att amerikansk historia är fylld av isolationism och tjuriga presidenter och att romantiseringen av samma historia varit legio sedan förlag och filmbolag insåg att patriotism i kombination med romantik säljer, så finns det ändå ett grundläggande historiskt skäl till att förhållandet mellan USA och resten av världen alltid kommer att ha drag av syskongräl.

Sedan Amerika koloniserades av människor som lämnade den gamla världen för att bygga en ny så har amerikanen i gemen föga intresse av världen utanför. Åtminstone inte så länge man inte uppfattar världen utanför som ett hot. Det kan handla om, som nu, motviljan mot Kyoto-avtal, oviljan att uppfylla de ekonomiska förpliktelserna gentemot FN, envisheten i att driva ett raketförsvar i höga rymden och mycket annat. Två tjuriga presidenter fick släpa in nationen i två världskrig och det var knappast av solidaritetsskäl. Monroe- och dominodoktriner har ibland fört amerikaner på krigarstråt långt hemifrån när amerikanska intressen ansetts hotade.

 

George Bush följer en lång tradition. Han är möjligen tydligare i vaktslåendet kring de amerikanska ekonomiska(kurs!) intressena, men han riskerar knappast kritik hemmavid ur breda lager för isolationism. Jag kan nästan höra ropen från husvagnsstäderna i Mellanvästern: ”Let´m sonsofabitches yell, George! Keep America great!”. Det påminner om Ronald Reagan. Han gjorde det mesta fel i omvärldens ögon, men blev populärare i USA varje gång han i ett tal myntade en ny och lättciterad one-liner.

I den bok jag just läst finns mycket av detta – från en annan tid. Pulitzerpris-belönade New York Times-kolumnisten William Safire har skrivit en sorts dokuroman om the Founding Fathers som är svår att lägga ifrån sig därför att den skildrar några av världens märkvärdigaste män som de sammansatta människor de sannolikt var: intelligenta, verbala, driftiga och engagerade – men också snarstuckna, maktlystna, egotrippade och köttsliga.

Den amerikanska nationens grundare – Washington, Jefferson, Madison, Hamilton, Monroe, Adams och många fler – är statsmän och imperiebyggare men också vanliga syndfulla män. Här lägras slavar på plantagerna i Virginia, här fifflas med statens pengar, här mutas, horas, sups och konspireras. Safire är noga med källorna. Många av replikskiftena är ordagrant hämtade ur brev och uppteckningar, det som är fejkat är redovisat och de isolationistiska, romantiska och vulgära dragen i amerikansk historia spelas upp i scener som är språkligt tidstypiska och mästerliga i formuleringskonst.

 

Det såg litet annorlunda ut för 200 år sedan men det mesta går igen, inklusive debatten om mediernas avgörande inflytande på politiken och samhällsvärderingarna. Boken heter ”Scandalmonger” (fritt översatt ”Skandalprånglare”) och syftar på några av dåtidens giftigaste gåspennor i pressen. Huvudprånglare av skandaler är James Callender, en skotsk rabulist som under en tid hörde till den dåvaranded och intrigerande vicepresidenten Thomas Jeffersons skyddslingar innan han föll i onåd. Callender hittades så småningom drunknad i midjehögt vatten och av historiker – som aldrig helt kunnat utesluta att vattnet användes för att tysta hans penna – har han sedan dess ofta beskrivits som ”full, grym och depraverad, men icke desto mindre begåvad.”

I Safires dokuroman är Callender ömsint skildrad, inte bara som person utan också som funktion. Han levde i en tid när federalister(som ville ha en hårdare centralstyrning av amerikansk maktutövning från det nybyggda Washington) stod mot republikaner(som vurmade för den franska revolutionen och stred mot nya skatter) och Safire tycks mena att skandalprånglaren var och är en demokratisk nödvändighet. Utan dynggrävare – hur billiga och brutala de än kan tyckas – blir inte makthavares verkliga motiv och ambitioner synliga.

Men mellan raderna anar jag en oro hos Safire – som själv en gång var talskrivare åt president Nixon – som mer handlar om vår egen tid än om Callenders. Skottens penna var hans vapen – först i lejd hos Jefferson, senare hos hans motståndare, ibland medvetet och personligt använt, men ibland utan att Callender insåg vem som styrde hans penna.

Hur många av vår egen tids skandalprånglare – hur nödvändiga de än är – har klart för sig hur deras vapen används? Och vilka motiv – egna och andras – som styr deras pennor?

 

LARS WEISS

 

 

 

 

 

DN Kolumner Arkiv

2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2005 | 2006 | 2007