<<   Tillbaka till bloggen          <<   Tillbaka till DN kolumner

DN Kolumner 2001-2007

Av Lars Weiss

Ohederlig debatt om SVT och Robinson

2001-02-10

 

Sitter i förskingringen och skriver om något helt annat, men kan via SVT Europa följa svenska nyheter, åtminstone de som Rapport och Aktuellt anser värda att vidarebefordra.
Det är fredagskväll, brasan sprakar, vinet är upphällt och jag hör Rapport-löpet rulla:
” Beslut om ny omgång av Expedition Robinson – kritik mot ett av SVT:s dyraste projekt”
Jaha, tänker jag, då kör vi igång igen. Alla de gamla välbekanta argumenten ska staplas på nytt:
Man kan få tio korrespondenter för en omgång Robinson!
SVT bidrar till televisionens(och folkets) fördumning!
Ett alldeles för dyrt program – när företaget vill säga upp folk!
Public service-tanken urholkas – låt de kommersiella tv-stationerna syssla med dylikt skräp!
Detta sker också. Mikael Timm från radion bidrar med en del av ovanstående i Rapport-inslaget.

 

Nu skulle man kunna rycka på axlarna åt detta och återgå till brasan och vinet, men den här gången känner jag att jag inte vill göra det. Varför det då? Jo, därför att debatten förs på ett djupt ohederligt sätt och det har retat mig länge. Jag ska återkomma till det.
Först bör man fråga sig varför Rapport väljer detta som en stor nyhet denna fredagskväll. Man kan tänka sig två skäl:

  • Antingen anser Rapport att nyheten har stort värde eftersom en väldig massa människor brukar titta på Robinson och vill veta om programmet kommer tillbaka.. Samtidigt finns ett marknadsföringsvärde i att tala om programmet som SVT:s populäraste, men för att undvika bråk – inte minst internt – om att man gör reklam för den egna firman så lägger man på litet kritik för balansens skull.
  • Eller – och det är det mer sannolika – så vill Rapport-redaktionen(och Aktuellt-redaktionenochCentraldesken) att debatten ska handla om tio korrespondenter contra Rapport. Med andra ord: mer klöver till nyhetsredaktionerna, mindre till underhållningen.

Det är här ohederligheten börjar, men den går djupare än så.

Låt oss tala medieekonomi, närmare bestämt tv-kanalsekonomi.
Robinson är dyrt, jag skulle tippa att det ligger i storleksordningen 3 miljoner per avsnitt. Den summan motsvarar hyggligt påkostad drama-produktion, men når inte upp till singeldrama, tv-teater eller kostymdrama i serie-form. Där kan det handla om 6-7 miljoner.
Nåväl, om vi nu tar argumentet på allvar att en Robinson-säsong motsvarar tio korrespondenter, så måste först frågan ställas: om SVT inte producerar Robinson så måste något annat finnas i tablån på lördagskvällarna, väl?
Om vi då utgår ifrån att SVT inte helt ska ge upp konkurrensen med de kommersiella kanalerna på bästa sändningstid så finns det ett antal saker som i de flesta tv-kanaler över hela världen är säkra dragplåster:
Lekfullhet (typ På Spåret), Sing-and-dance, blanka golv, stor studio (typ Så ska det låta), Populärdrama (typ Anna Holt) och Dokusåpa med tävlingsinslag (typ Robinson). Det finns variationer på detta, men i stort ser det ut så här. Och ingen av dessa produktioner kostar under miljonen, i många fall mycket mer!

Det är alltså inte fråga om att ta ur Robinson-hinken och ge till korrespondent-hinken mer än till en del, men jovisst, det går att göra billigare produktion – som t ex studiosamtal och dokumentärer. Ändå vill väl ingen på allvar ersätta något av ovanstående med ett studiosamtal om SVT:s framtid med förslagsvis Mikael Timm, Peter Löfgren och Carl Otto Werkelid? Och även om man gjorde det programmet så vore det väl mycket lämpligare att lägga det i den andrakanalen. Det är ju hela poängenmed SVT:s två kanaler! Valfrihet!
Ohederligheten fördjupas ytterligare när man använder argumentet att program som Robinson inte borde produceras av SVT utan överlämnas till kommersiella kanaler. Robinson är en genre-produktionprecis som drama, lätt underhållning, fakta, nyheter, barn och mycket annat.

Robinson är dessutom ett påkostat och välproducerat program i sin genre(jämför t ex Baren och Big Brother). Jag medger att det är påfrestande med det wannabe-följe som uppstår i spåren av allade här dokusåpaproduktionerna, men:
Att säga att SVT, den television som alla betalar licens till, borde släppa en genre som Robinson till de kommersiella tv-kanalerna är som att säga att stadsbiblioteken inte borde föra populärlitteratur utan överlåta det åt den privata bokhandeln!
Släpp Robinson till TV 3! Om folk vill läsa Liza Marklund får dom gå och köpa hennes böcker!

Det som retar mig mest med ohederligheten i argumenten är att Robinson används som slagträ i en debatt som egentligen handlar om andra saker:
Egenintresse– i Rapport-fallet och i försöken att ställa Robinson mot det eventuella behovet av uppsägningar i företaget. Har SVT för alltid ett uppsägningsskydd som andra företag inte har?
Politiska intressen. Genom att hänvisa till en konformistisk debatt om Robinson kan man lätt grunda nya debatter: som att sälja ut en av SVT-kanalerna, börja tala tala om skatt som finansieringsform, stärka den politiska kontrollen, försvåra företagets försök att på egen hand finna nya finansieringsformer.
Finkulturintressen( i brist på bättre ord). Hit hör alla dom som svingar Robinson som vapen för att hävda att public service-ansvaret måste kräva högre kvalité (som aldrig definieras), mer folkbildning och mer seriös produktion än det som Robinson representerar. Men i dessa kretsar tycks man aldrig ha funderat över att public service-ansvaret också innebär publikservice, dvs publikens rätt till allagenrer, det breda utbudet.

Slutligen: nu kan man möjligen invända – om man inte vill se det principiella i resonemanget – att jag ägnat en hel kolumn åt en skitfråga som Robinson. Å andra sidan är det få skitfrågor som kan samla fyra miljoner människor en lördagskväll.

Lars Weiss

 

 

 

 

 

 

DN Kolumner Arkiv

2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2005 | 2006 | 2007