<<   Tillbaka till bloggen          <<   Tillbaka till DN kolumner

DN Kolumner 2001-2007

Av Lars Weiss

Kylig arrogans som varumärke

2001-10-02

Jag stötte ihop med Caj Malmros häromdagen. Den gamle generalen för vattenfestivalen har bildat ett bolag för rådgivning i varumärkesfrågor utifrån etiska värderingsgrunder. Enkelt uttryckt: om det luktar skit om ett bolags eller en organisations aktiviteter, oavsett om det handlar om barnarbete eller tvivelaktiga affärer, blir varumärket solkat och affären blir lidande.

Det är en gammal sanning och ett skäl till att s k etiska aktiefonder fick ett uppsving när börsen blev var mans sparbössa. Det är också ett skäl till att de flesta företag och organisationer försöker se skiten innan de trampar i den. Att hålla skölden ren blir en strategisk fråga. I dag är det få som skulle säga något annat – och däri ligger sannolikt Malmros affärsidé.

Men så finns det en del aktörer som lyckats göra det motsatta till stor konst. Som klistrat hånflinet på vapenskölden och anställt en här av advokater med breda hängslen som vapendragare. Som får skrattarna på sin sida och som tämjer journalister och politiker till att böja sina huvuden i underkastelse. Som praktiskt taget h o p p a r i skiten utan att någon riktigt bryr sig.

Den här typen av aktörer mäts inte på samma sätt som andra. De lever i en frizon som de själva skapat därför att de redan från början tydligt sagt ifrån att de inte accepterar gängse värderingar. De är till och med så fräcka att de öppet deklarerar – ovanligt i Sverige – att det enda de bryr sig om är att tjäna mer pengar. De kallar sig ibland entreprenörer och ibland nomader, men nomadiserandet förläggs mest till rättssalar och entreprenaderna syftar oftast till kontroll av marknader.

De lever vid sidan av och trivs i rollerna som tjänstebilåkande och cigarrökande outcasts. De kan börsen utan och innan, de har analytikerna i fickan och försörjer en hop med springpojkar som fixar och trixar bakom alla tänkbara anfallslinjer. Vid mothugg kallas de bredhängslade advokaterna in. Sällan eller aldrig kommenterar de sina strategier. När skiten stänker pekar de oftast på någon annan eller har plötsligt blivit oanträffbara.

I veckan har det varit omöjligt att inte tänka på åtminstone en av dessa aktörer. Låt oss kalla den för Cirkus Stenbeck. I Dagens Industri redovisas en lista på över 200 ansökningar om betalningsförelägganden hos kronofogden som gäller bolag inom Jan Stenbecks kontroll. Bara hans satellit-tv-bolag Viasat har 81 ansökningar som totalt handlar om skulder på 17 miljoner kronor.

– Vi har inga kommentarer, säger en av springpojkarna på Stenbeckssfärens kommunikationsbyrå.

Alldeles bortsett ifrån att alla andra dödliga, juridiska eller vanliga personer måste göra rätt för sig och betala sina skulder är detta – att inte ens förklara varför man släpar efter – ett typiskt exempel på den kyliga arrogans som präglar det mesta av Stenbeckssfärens affärsutövning. De lever ju vid sidan av. Andras regler gäller inte. Intressant är att DI väljer att rubricera artikeln på ettan med ”Stenbeck håller hårt i plånboken”. Som om han bara var försiktig med utgifterna.

Ett annat – kontinuerligt pågående – cirkusnummer högst upp i Stenbeck-tältet är Viasat-truppens uppvisning i ”hur man lurar brallorna av regeringen- sviker konsumenterna – bryter ingångna avtal” och sedan säger att det är någon annans fel. Det handlar om hur Viasats moderbolag MTG först säger upp sitt distributionsavtal i det digitala tv-marknätet, drar tillbaka sina kanaler och sedan – när kanalerna inte längre sänds – säger att det är distributören Teracoms fel som stängt av. Ovanpå detta kräver man att få behålla regeringens sändningstillstånd för att eventuellt sälja tillståndet till andra aktörer.

De bredhängslade får sedan dribbla runt med Radio-TV-verket, Teracom och kulturdepartementet tills alla blir så yra i huvudet att man till slut glömmer bort vad frågan egentligen handlar om: att Viasats digitala satellitplattform konkurrerar med marknätet om konsumenterna och att Stenbeck vill fördröja det nätet och öka penetrationen i sitt eget.

Det må väl vara hänt att karln och hans hejdukar inte betalar sina skulder och att deras hulkande förklaringar endast skymmer snäva egenintressen. Business is business. Även svek kan omsättas i pengar. Men det egendomliga är att detta kan ske gång på gång – vad hände t ex med halvlöftena om att hitta en lösning för Arbetet? – utan att skiten blir metertjock på varumärkesskölden.

Det kallas ”double standard” på engelska( det språk som oftast används av Stenbecks bredhängslade). I medievärlden skulle aldrig Bonnier eller Schibsted kunna uppträda på det sättet. I näringslivet skulle aldrig Ericsson eller SAS klara det.

Malmros lär aldrig få Stenbeck som kund. Cirkusdirektören har sett att han kan få sälarna att hoppa utan att skiten stänker. MTG har till och med högsta kreditvärderingsbetyg hos utlånarna.

 

Lars Weiss

 

 

 

 

 

 

DN Kolumner Arkiv

2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2005 | 2006 | 2007