<<   Tillbaka till bloggen          <<   Tillbaka till DN kolumner

DN Kolumner 2001-2007

Av Lars Weiss

Har sanningen blivit oviktig på mediescenen?

2001-09-04

Det blir allt vanligare att se på medierna som en scen. Liknelsen är inte helt ologisk .Runt denna scen grupperar sig, liksom på teatern, påklädare och sufflörer, manusförfattare och regissörer. Där finns tekniker och ekonomer, konstnärer och direktörer, stjärnor och statister, påhejare och kritiker och – precis som i en text av Lars Norén – vilar det starka känslor, intriger, dolda motiv och motstridiga intressen såväl scenen som bakom den och i texternas undertexter.

Den som inte syns finns inte. Den som inte sagt något på länge – och det måste ske offentligt oavsett budskapets kvalitet! – har slutat tala. I tystnader och eftertankar skapas inga varumärken. Allt måste gå snabbare. Information eller skvaller spelar ingen roll. På NÄTET finns uppgiften – och eftersom den redan finns(oavsett om den är sann eller falsk) så är den redan verklighet på scenen.

Branschtidningen Vision(som handlar om medier, pr, reklam, en del annat PLUS en ansenlig dos skvaller) har gjort den här synen på medierna som en scen till en sorts affärsidé. I en krönika skriver dess chefredaktör Pontus Forsström(på nätet, var annars?) att ”…Mediescenen är det viktigaste arbetsredskapet i kommunikationssamhällets näringsliv…media är en scen och vi journalister måste ta ansvar för vad som visas på den..”

”Mediescenen” är alltså årets affärsidé. Förra året var Visions affärsidé ”den nya ekonomin”. Den blev mindre ny och föga användbar som idé när HAUSSE övergick i DOTCOMDÖD och den gamla ekonomins krav  på lönsamhet och avkastning på investerat kapital återställde ordningen.

 

Vi får se hur det går med mediescen-idén. Som sagt, den är inte helt ologisk. Men jag gillar det här med att vi journalister måste ta ansvar för vad som visas på scenen. Då närmar vi oss det som är den informativa journalistikens kärna. Begrepp som sanning, relevans och allmänintresse.

Nej, jag är inte naiv. Jag vet att gränserna mellan information och underhållning flyter och jag vet att sanningen aldrig är absolut. Begrepp som relevans och allmänintresse tolkas ur betraktarens öga. Men jag anser att sökandet efter gemensamma utgångspunkter för vad som är sant, relevant och allmänintressant tillhör det journalistiska yrkets mest spännande och svåraste utmaningar. Likt Diderot: ”Man kan begära att jag ska söka sanningen men inte att jag ska finna den…”

Det är ett professionellt ansvar för journalistkåren – på eller utanför Visions scen – att söka och förklara sina utgångspunkter. Annars trampar man ner sig i gyttja, ett bubblande kvicksandshål. Där slinker mediernas trovärdighet lätt ned, om man med mediescen menar att det egentligen inte spelar någon roll vad som spelas på den, bara att det spelas.

 

Förtroendefrågan för medierna, journalistiken, mediescenen – kalla det vad ni vill – håller på att bli central. Statsvetare som Sören Holmberg i Göteborg har länge kunnat visa att svenska folkets förtroende för medieinstitutionerna  -radion, televisionen, tidningarna – fortfarande är starkt, men att förtroendet för institutionernas yrkesutövare – murvlarna – är ständigt vikande.

Jag kan förstå det. Vi har ingen vidare ordning på hur vi beskriver våra yrkesroller i förhållande till dem som vi i första hand ska tjäna; våra tittare, läsare, lyssnare. Ett par exempel de senaste veckorna kan belysa detta:

¤ En murvel på TV4 i Göteborg upptäcker att en åklagare i stan vill få tingsrätten med sig på att han ska få göra husrannsakan på den lokala TV4-redaktionen – för att leta efter opublicerat material som kan binda huliganer vid brott i samband med EU-möteskravallerna.  Innan tingsrätten(klokt nog!) avvisade åklagarens propå blev det stort mediabuller. Ledande företrädare för etermedier och tidningar uttalade sig allvarligt om ”hot mot demokratin och yttrandefriheten” och grundlagarnas skydd för källor och redaktionell integritet rabblades noga.

¤ Ett fackligt ombud på Journalistförbundet – biträdd av vissa läckor – låter offentligt förstå att om inte hennes klient får en uppgörelse med en känd chefredaktör, så ska det minsann redovisas vissa mail med omskakande innehåll. Det blir en uppgörelse vid sidan av offentligheten. Detta får en f d chefredaktör på tidningen Vision, Peppe Engberg, att i en krönika(på nätet, var annars?) beklaga att mailen inte offentliggörs med motiveringen att eftersom skiten nu ändå stänkt på chefredaktören så är skadan ändå skedd.

Sant eller falskt spelar ingen roll. Mediedramaturgin har förändrats. ”Fort men fel” har blivit alltmer accepterat, skriver Engberg. Man publicerar först och gör research senare. Hypoteser ställs upp, byggs ut, revideras under gång. På nätet och i ”vanliga medier”.

Dessvärre har Engberg rätt. Detta sker alltför ofta. Men det obehagliga är att Engberg (och även Forsström) i Vision låter som att detta är ofrånkomligt. Vi gör det scenen kräver av oss.

 

Jag hör hur det klafsar i gyttjan. Nästa gång någon börjar tala om ”hot mot demokratin” när myndigheter vill tafsa på mediernas integritet, blir det kanske inte lika lätt att få sympati för den hållningen – om de vi vänder oss till ändå bara uppfattar oss som aktörer på en scen. Varför skulle då inte en åklagare kunna skriva manus?

 

LARS WEISS

 

 

 

 

 

 

DN Kolumner Arkiv

2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2005 | 2006 | 2007