<<   Tillbaka till bloggen          <<   Tillbaka till DN kolumner

DN Kolumner 2001-2007

Av Lars Weiss

Euron – en leksakspeng jämförd med dollarn

2001-12-13

” Eh, monsieur, vad är det där för registreringsskylt? ”

” Svensk.”

” Hmm.”

Pumpskötaren på macken i grannbyn tänkte en stund. Han pekade på pumpen. Priset markerades enbart i euro. Min tankning kostade 61.10(motsvarande 400,79 franska francs såg jag senare på kvittot).

” Byter ni också pengar den 1 januari? ”

” Nej, vi är inte med i EMU. ”

” Men ni är med i EU? ”

Jag nickade. Han sken upp och såg litet full-i-fan ut.

” Så ni gör som engelsmännen? Väntar och ser hur det går?

” Ja, det kan man kanske säga. ”

Att som utlänning befinna sig i Frankrike just nu är att ständigt ramla in i den här typen av resonemang. Fransmännen försöker hela tiden relatera sina snart gamla pengar till de nya och andras pengar och förstå vari den historiska skillnaden egentligen består.

Just i mina småbyar i Provence kommer nog merparten av de fastboende människorna aldrig att passera någon nationsgräns över huvud taget, vilket gör den mer positivt praktiska förändringen ointressant. Då blir det viktigare att hålla ögonen på handlaren eller tobakisten så de inte rundar av uppåt för mycket i euro den dagen alla står där med de nya sedlarna och mynten i nävarna och det inte finns någon återvändo. Och att det kommer att avrundas uppåt tvivlar ingen på.

Prishöjningar, alltså. Men hur ska man då räknajämfört med tidigare? Det hör jag ständigt på kaféerna. Alla vet vad en kaffe kostar, ett glas rött, en demi, en halvstor fatöl. Alla företag med självaktning skickar ut julpresenter till sina kunder i form av omräkningsdosor för gamla europavalutor till den nya.

Det blir att tänka nytt, vilket kan vara nog så svårt i ett land där en del av de äldre medborgarna fortfarande räknar i gamla francs, vilket gör att belopp på några hundra tusen francs förvandlas till miljoner. En euro i det sammanhanget förvandlas till en marsian.

De intellektuella för också en ständig diskussion om det historiska skiftet från en nationell valuta till en gemensam europeisk. Att engelsmännen inte är med(apropå vad min pumpskötare antydde) betraktas även i dessa kretsar som en reserverad läktarplats. Att tyskarna släpper sin starka mark tycker man är antingen a) beundransvärt, b) idiotiskt eller c) historiskt logiskt. De som tycker det senare menar att tyskarnas valuta ju ändå inte har samma historiska traditioner som den franska, lånad som den tyska ju är är i modern tid från gamla nordiska vikt- och myntenheter, medan man självfallet hör på francen var den hör hemma sedan tidernas begynnelse.

En av de mer intressanta analyserna i fransk press om övergången till euron handlar vare sig om mikro- eller makroekonomi eller om valutornas historia. I stället har socioekonomen Bruno Theret i Le monde Diplomatiquetagit fasta på hur den nya valutan faktiskt ser ut,  och jämfört med den valuta som den ändå alltid kommer att  relateras till, dollarn.

” I motsats till dollarn”, skriver han, ” hänvisar inte euron till någon högre auktoritet, politisk eller symbolisk, som skapar det band av förtroende som utgör samhället. ”

Vad han i grunden säger i artikeln( som f ö illustreras med Öyvind Fahlströms satiriska 108-dollarssedlar från 70-talet) är att euron såväl i form som i tanke mer liknar leksakspengar än riktiga pengar som dollarn.

Eurosedlarna visar, menar han,  bara kallt estetiska, postmoderna broar, dörrar och fönster som inte går att lokalisera, där finns inga människor, inga historiska symboler som garanterar suveränitet, inga politiska referenser. Det är bara en valuta som är naken i sin ekonomiska funktion. Den är en bytesvara som bryr sig lika litet om historien som om framtiden.

I jämförelsen med dollarn, som inte har ändrat utseende på 90 år, menar Theret att euron saknar förtroende. Dollarn är barockestetisk, nästan esoterisk, samhället kryper ut ur sedlarna i form av bilder och texter som skapar identitet. Där finns den amerikanska riksbanken, där finns Capitolium, the Founding Fathers(Washington, Lincoln, Hamilton, Grant, Franklin), stämplarna, symbolerna och inte minst – enligt Theret – de texter som garanterar att papperspengen är god för alla sorters skulder, såväl privata som allmänna. Däri ligger förtroendet. Dollarn lär oss att moderna pengar måste inspirera överstatligt, suveränt förtroende och det gör inte euron, menar han.

Det ligger någonting i det. När man tittar på eurosedlarna och mynten – som ska få nationella

baksidor – så skulle det lika gärna kunna vara monopol-pengar. Eller så är det bara ovanan. Jag tror inte att min pumpskötare i grannbyn kommer att grubbla sig trött på just den här aspekten, men hans och många miljoner andra européers förtroende för de nya pengarna blir avgörande för om europatanken ska bli mer än bara naken ekonomisk funktion. Även pengar bör väl ha såväl historia som framtid.

Lars Weiss

 

 

 

 

 

 

DN Kolumner Arkiv

2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2005 | 2006 | 2007