Jag känner vanmakt när jag ser våra dödstal i covid-19 och hör myndigheter och experter kivas om orsaker och verkan. Som om farsoten är ödesbestämd.
Över 10 300 nu och hur många fler?
Ordet kris börjar förlora sin betydelse eftersom alldeles för få tycks uppfatta läget som krisartat.
Jag trodde aldrig jag skulle hävda detta, men där är vi nu.
Kalla in militären!
Att president Trump skulle försöka hota sig till en seger i delstatsvalet i Georgia är givetvis upprörande, men föga förvånande.
Vi får nog acceptera att USA i fyra år har styrts av en gränslös despot som med majestätisk upphöjelse tubbat sina undersåtar till underkastelse.
Så det är klart att han faktiskt tror – även i nederlagets stund – att han kan vrida förlust till seger.
Jag kan inte låta bli att tänka på Henrik VIII.
Ibland tar det emot att skriva i imperfekt. .
Man vill inte att det ska handla om förfluten tid, man vill behålla en människa i nuet.
För mig kommer det att vara så ett tag.
Eftersom JANNE A – En av mediebranschens absolut mest positiva och engagerande människor har lämnat oss.
Det är irriterande och skamligt, men jag får nog erkänna att jag varit besatt av president Trump.
Charlatanen. Lögnhalsen.
Mannen med tummar som trumvirvlar på Twitter-tangenterna. En omstöpare av verkligheten. En sorts karikatyr med makt att förgöra, osannolik och fascinerande.
Men det är som om han inte funnits på riktigt förrän nu. En dålig förlorare kan aldrig förklä sig.
Ibland försöker jag glömma Trump. Tänka på annat, skriva om annat, fokusera på tillvarons vardagliga glädjeämnen och på det som går att påverka. Så gör nog många av oss.
Men nu - Världens mäktigaste man (en sliten klyscha, men dessvärre sann) vägrar säga att han fridfullt ger upp om han förlorar valet om bara drygt en månad.
Det kanske är fel att försöka glömma, att tänka på annat, att vänja sig vid den systematiska lögnen och makthungern? Det kanske är dags att damma av Dolores Ibarruri Gomez´ berömda slogan från spanska inbördeskriget i försvaret av Madrid mot Francos falangister?
No Pasaran!
Hit men inte längre.
Mats Löfving var till bara häromdagen en helt obekant person. Vice rikspolischef och i likhet med många andra andramän en skuggfigur.
En utpräglad byråkrat och pappersvändare, enligt Leif GW Persson.
Men när Löfving gick ut och talade om att den svenska kriminaliteten domineras av 40 ”klaner” – som sökt sig till Sverige för att begå brott…då blev det ett himla liv.
Varför då?
Senaste kommentarer