<<   Tillbaka till bloggen

OM FÖRFATTARSKAP

Jag är i första hand journalist och många journalisters högsta dröm är att skriva en roman. Eller åtminstone en bok.
Något dokumentärt, samlade texter, anteckningar från ett yrkesliv.
Nånting med längre livslängd. Nånting att hålla i.
Inte bara en text som multnar när tidningen är kastad. Eller ett radioinslag som förångas när inslaget är sänt.
Men för de flesta blir det aldrig ens en bok. Det tar för lång tid och är oftast för dåligt betalt. Orken tryter och det finns alltid en mer närliggande deadline att förhålla sig till.

Jag har orkat sju gånger.
Av olika skäl och med varierande resultat. Drömmen har säkert spelat in, men framför allt har ansträngningen triggats i eller i närheten av jobbet. När det inte handlat om mer privata orsaker.
Min första bok, ”Notisen”, tillkom av två skäl:
Jag hade ibland suttit och grunnat över någon liten notis i en tidning, där det fanns detaljer som var bisarra, mystifierande eller bara oklara. Fantasin sprakade till, liksom. Bakom de där oansenliga bokstäverna i notisen fanns något mer, något spännande som borde berättas.
Sen när jag under korrespondent-tiden i Paris träffade en redan då legendarisk svensk diplomat så kliade det i fingrarna. Han var elegant, charmfull, en aning arrogant och mycket, mycket oortodox som diplomat. Gjuten som huvudperson i en thriller om internationell terrorism.

Min andra bok var ett resultat av ren och skär ångest. Efter en tumultartad chefsperiod gick jag – som det hette på den tiden – ”in i väggen”. Fysiskt och mentalt kaputt. I dag kallas det för utmattningsdepression. Och handlar förstås inte bara om jobbet utan också om en massa privat skit som måste centrifugeras.
Så jag skrev ”Framgångsfällan” som en varningstriangel. Andra kanske kunde dra lärdom av min egen idioti, tänkte jag, men det finns ingenting som tyder på det, tyvärr. Väggen är av glas, verkar det som. Ingen ser den förrän pannan slår i.

Och så det där med Chicago. Min sjukliga dragning till städer byggda på högmod och våld. Störst, bäst och vackrast. Hårdast. Högst. Eller som Carl Sandburg skrev: ”The City of the Broad Shoulders”.
Det skadar inte heller att Michigan-sjön ligger som ett glittrande innanhav vid stans fötter. Eller att dess universitet fostrat fler Nobelpristagare i ekonomi än resten av världen. Eller att stan till stor del byggdes av invandrade svenskar i en tid när dessa utvandrare var fler i Chicago än i hela Göteborg.
Hur som helst förälskade jag mig i stan under en annan korrespondent-period och grottade ned mig i våra anfäders historia i den växande stadens brygd av fiffel och våld. Det blev två böcker, ”Iskarlen och Trasdockan” samt ”Järnmannen och Pansarbilen”.

Sen Stockholm och Västmanland. Där jag levt mitt vuxna liv och där jag växt upp. Till exempel Skogskyrkogården i Enskede där jag vandrat och där min dotter jobbade ett tag. Eller Teknikbacken i Arboga som jag under en tidig idrottskarriär obegripligt nog sprang uppför flera gånger i veckan.

Alla journalister hämtar ur sina privata gömmor (eller fördomar…) när vi föreställer oss våra läsare/lyssnare/tittare (typ ”Nisse i Hökarängen”) eller när vi försöker  skildra tänkta miljöer och människor. Författare gör det nog i ännu högre grad.
Så mina senare böcker har sina upphov där. Där jag bott. Där jag vandrat. Där jag ibland suttit på krog eller på balkongen och iakttagit. Så Tanto och Skogskyrkogården spelar roll när en ung graffitimålare avslöjar en seriemördare i ”I Morgon Du”. Och Teknikbacken blir intro när en annan sjuk sate sprider skräck i min barndomstrakt i ”Vita Vrister”.

Ibland uppstår märkliga samband mellan påhitt och verklighet. Skogskyrkogården har tyvärr blivit en plats i mitt liv där fria fantasier och grymma realiteter har fått samsas.
Medan min historia om seriemördaren på Söder låg för tryck omkom min alldeles för unge son i en olycka. Han ligger nu begravd 200 meter från krematoriet där seriemördaren jobbade och 50 meter från kapellet där inskriften lyder just I Morgon Du.
Min senaste bok handlar om Jonas. Min förstfödde. Som jag aldrig fick se växa upp. Om hans liv som ung diplomat. Om hans drömmar och om en sorg som först är så kvävande och så småningom så lågmält malande att den aldrig släpper. Den ska heller inte släppa.
Det är en bok om att leva ”I Saknadens tid”.

Det finns ett annat märkligt samband runt Skogskyrkogården. Jag funderar på det sambandet. Kanske skriver jag om det. 100 meter från Jonas grav vilar Greta Garbo. Jag går dit ibland och tänker på hennes liv. Jag har nämligen anledning tro att unga Greta varit gäst i det hus där jag just nu bor.
Återigen den där känslan av att det finns något mer…

 

Går att hitta på Bokbörsen eller Tradera

Samma här. Bokbörsen eller Tradera. Borde tryckas igen. Numera folksjukdom

Förutom att hitta “riktiga” böcker på Bokbörsen eller Tradera kan e- eller ljudböcker hittas bl a på Bokus, Cdon.com och Mai Linh Förlag, http://mailinh.se/bocker/iskarlen-och-trasdockan/

Samma som ovan plus att det möjligen går att hitta en riktig bok på Adlibris

Som ovan

Samma som ovan plus att det möjligen går att hitta en riktig bok på Adlibris