När jag började skriva blogg hade jag som föresats att inte enbart skriva om politik, kultur, samhälle. Om vad som gjorts rätt eller fel, om vad som borde göras, om sånt som berör.
Utan också om det lilla livet, det man inte kommer undan.
Som saknaden efter en hund.

Jag har sörjt förr. Ibland länge och ihållande och viss sorg blir man aldrig fri ifrån. Jag har skrivit en bok om sorgen efter min son. Jag har nyligen skrivit minnesord om en bortgången vän och jag har också sörjt våra tidigare hundar Bina och Pixie, men jag märker nu att saknaden efter Plexus inte liknar något annat.
Han var som en luden tvillingsjäl. I hans ögon kunde jag se mig själv och bli lugn. När han lade upp tassen på bordet (vi talar här om en nästan 70 kilo tung best som stående på bakbenen kunde kramas om han ville) eller bara satte sig och såg förväntansfull ut, så fanns det liksom bara han och jag.
Självklart är det en annan sorts sorg än den efter föräldrarna eller Jonas (33) eller Janne (77) eller andra vänner som man levt och arbetat med.  Där handlar det om djupare sorg, andra minnen, inte sällan innehållande brottstycken av samtal, enstaka utrop, ord som bitit sig fast på gott eller ont. Med människor blir alla relationer med nödvändighet komplicerade.  Med djur är relationen mer binär. På eller av.

Det har bara gått ett par veckor sedan han tvingades ge upp, men med Plexus märker jag att det är det där binära jag saknar, eftersom han så tydligt hade ett konstant på-läge. Bara i kraft av sin storlek dominerade han alla sällskap och rum och till och med när han sov ångade han av vilsam energi. När på-lampan lyste som klarast kunde bjässen leka som en katt och i vattnet hade han simhud mellan klorna och man fick akta sig när han ville livrädda och slog efter en med sina klubbor till tassar.
Det har ju sagts och skrivits mycket om människa och hund men en av de roligare (och sannaste) kommentarerna har uttryckts av den tidigare djurskötaren och reseförfattaren Edward Hoagland:
”Att uppskatta en hund är inte att göra den mänsklig, utan att vara öppen för att vara mer som en hund.”
Det stämmer. Ensam med Plexus kunde jag ibland känna mig som hund.
Intellektet av. De basala behoven och instinkterna på.
Föda, motion, lek.
Jag tror det var då han kände min närvaro starkast. Då var vi polare. Inte bara husse med hund.

Plexus var ingen smart hund enligt den definition vi människor har satt upp, som att hunden ska kunna lyda och lära sig grejer snabbt. Som en border collie eller en pudel eller en doberman (jo, faktiskt, med rätt träning och aktivt ägarledarskap kan även denna respektingivande hund bli en någorlunda smart familjemedlem).
Nej, leonbergern är inte smart på det sättet och är (eller åtminstone Plexus var) helt oduglig som vakthund. Han kunde skälla om han kände något obekant i närheten men om det obekanta hade käk så betraktades det genast som bekant.
Den som känner mig skulle ju nu möjligen kunna tycka att jag är orättvis, att jag favoriserar Plexus, sätter honom på piedestal i hans frånvaro och det är till viss del sant. Vi har ju faktiskt två hundar till, den blixtsnabbe lille labradoodlen Emylou Harris och den lufsige goldendoddle-valpen Baloo, men varken dom eller de i närtid bortgångna Bina och Pixie har på samma sätt som Plexus kunnat skapa den där självklara närheten mellan mig och djuret.

Det är väl som med människor. Man har många inpå sig, men det är bara med vissa det klickar.

Med Plexus kände jag också igen det som jag kände med min barndomshund King, en rasblandad terrier som jag delade födelsedag med även om han var två år äldre.  När det blev dags för honom, vid den för en hund aktningsvärda åldern av tolv år, satt jag som tioåring vid fönstret och såg min far med bössan i handen leda honom till skogs.
Dramatiken i detta är förstås oförglömlig, men jag kommer heller aldrig att glömma de sista bilderna jag har av Plexus – när han hälsar min son vid grinden genom att trava på det där märkliga passgångarsättet i ett försök att hänga med i  Emylous och Baloos glädjeskutt.
Skillnaden är att det här sista minnet har jag förevigat på film.
Ibland ger oss smartphonen minnen som man kanske helst bara borde bevara – som just minnesbilder. En aning suddiga, litet rosiga. Inte så skarpa och påträngande.

LARS WEISS