Efter ett år med coronaviruset verkar det nu endast finns en övergripande konsensus om farsoten.Vi har misslyckats med att skydda de gamla. Det får inte ske igen. Äldrevården måste stärkas.
Till och med behoven finns det enighet om.
Det är bara det att ingen riktigt vill prata om hur mycket det får kosta.

Jag vill kanske inte gå så långt som till George Bernhard Shaws berömda ”politik – det är de munviga struntpratarnas paradis”, men jag måste ändå redovisa en viss trötthet inför den rörande samsyn som nu samtliga politiker uppvisar beträffande äldrevården.
Skulden har man ju velat fördela på litet olika sätt, men att det blev rejält fel när coronan trängde in på äldreboendena har inte gått att förklara bort. Att det har varit något rejält fel länge gick det inte heller riktigt att komma förbi efter coronakommissionens rapport, där det påtalades att minst tre regeringar med litet olika underlag har känt till äldrevårdens brister.
Alltså de brister som man nu är så rörande överens om att åtgärda.
Det har utretts, behoven har klarlagts, men alldeles för litet har hänt.
Det behövs fler sjuksköterskor, kommunanställda läkare, fler vårdcentraler för äldre, bättre utbildning, färre timanställda med svag kompetens etc etc. Från varje politiker som öppnar munnen i den här frågan kommer ständigt nya förslag till stärkande av äldrevården.
Men – och det är ett mycket vanligt men i politiska sammanhang – så kommer vi till de där trista konsekvensfrågorna:_
Hur ska det gå till? Och hur mycket får det kosta?

I mitt husorgan Dagens Nyheter (25/1) skildras den här diskrepansen mellan påstådd vilja och oklar finansiering på ett oerhört avslöjande och närmast komiskt sätt – om det inte vore så att diskrepansen i sig är så allvarlig.
På ledarsidan hänvisas till uppgifter från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) om resursförstärkningar till äldrevården på uppemot 50 % de närmaste tio åren.
Svenskarna blir allt äldre. Redan i dag kostar äldrevården 140 miljarder per år och med SKR:s bedömda förstärkning och med alla de behov som politikerna nu är så ense om att genomföra så skulle det handla om ytterligare 100 miljarder per år!
Totalt 240 miljarder!
Det är nästan ofattbara siffror. Vid sekelskiftet, för bara 20 år sedan, var hela statsbudgeten runt 700 miljarder! DN:s slutsats blir att politikerna bör avhålla sig från runda löften i frågan om äldrevården – om de inte kan hosta upp 100 miljarder mer per år. I mitt tycke en rimlig hållning.
Men om vi nu bläddrar ett blad i DN denna dag, den 25/1, så kommer vi till debattsidan, där Ebba Busch och Michael Anefur från KD utfäster sig att utöka välfärdslöftet till Sveriges äldre:
”Ett svek att äldreomsorgens problem förblivit olösta”
Även det ett rimligt påpekande,

Det är ändå en hyggligt anständig genomgång av läget. Busch/Anefur berättar t ex att minst en halv miljon svenskar över 65 på något sätt nyttjar äldrevårdens resurser varje år. Att den personal som arbetar inom hemtjänst, hemsjukvård eller på äldreboenden, 135 300 personer, utgör Sveriges största enskilda yrkesgrupp, är också en uppgift som leder till eftertanke.
Äldrevården är alltså en central samhällsfunktion. Viktig, men eftersatt.
Men det är här som den smått komiska diskrepansen jag beskriver ovan blir så avslöjande. Först ska KD:arna  förstås påtala (det är klassiskt; sker alltid mellan sittande och tidigare regeringar) att den regering som Busch en gång tillhörde minsann gjorde en egen fin utredning om äldrevården som regeringen Löfven helt enkelt skrotade.
Sen när Busch/Anefur börjar lista alla åtgärder som behöver vidtas för att reparera äldrevårdens brister är det väl kända förslag, alla redan nämnda här ovan. Fler sjuksköterskor, kommunanställda läkare, fler äldreboendeplatser etc.
Alltihop vettigt tänkt, men med ett litet bekymmer.
När jag räknar ihop de fåtaliga finansieringsförslag som åtföljer åtgärdslistan får jag det till summa 5 miljarder på årsbasis utöver den redan kända budgeten. Om man ska tro SKR:s beräkningar så fattas det alltså sisådär 95 miljarder om året för att säkra de välfärdslöften som politikerna gärna talar om, men inte gärna konkretiserar praktiskt/ekonomiskt.

Jodå, SKR kanske tar i, det är ju inte ovanligt att olika samhällssektorer vill få mer pengar av staten, men skillnaden i bedömningar känns väl stor. Jag vill inte heller chikanera just KD; det låter ungefär lika löftesrikt och lika litet finansieringsvilligt från alla partier.
Min poäng är snarare att den här typen av luftig och underfinansierad löftespolitik är mer regel än undantag och i slutänden ett faktiskt demokratibekymmer. Exemplet med äldrevården är bara så tacksamt just nu eftersom det har varit corona-tidens hetaste fråga och därför tvingat politikerna till löftespolitik som de nog innerst inne anar är oseriös. Om SKR:s bedömning bara är hälften rätt så vet vi ju redan att den sortens pengar inte är tillgängliga.
För hur skulle det gå till?
Kommunerna har inte råd, kommunalskatterna är redan höga och inget parti vill höja statsskatten så det svider i väljarbasen. Och om inte skatterna ska höjas, vad ska man prioritera bort? Skolan, försvaret, den allmänna sjukvården?
När jag säger att löftespolitiken är ett demokratibekymmer handlar det ju inte om fake news eller konspirationer av amerikanska modell – eller hotade institutioner som i Polen eller Ungern. Men det här gapet mellan ambition, faktisk eller låtsad, och möjligheter till genomförande undergräver människors förtroende för politiken.

 

När det räcker att bläddra litet i DN en morgon och inse att ekvationen inte håller så växer, tror jag, folks behov av ett rakare och ärligare politiskt språk. Löftesrika ordmassor – som nu under corona-tiden – blir i längden enbart tröttsamma. Det talas mycket om sakpolitik, men till sakpolitiken hör också att då och då säga ”vi ska göra så gott vi kan, men detta är ingen quickfix och vi kommer inte att nå alla uppställda mål”.
Eller som OP O Enquist uttryckt det:
”Det svåraste med ett politiskt ställningstagande är ju inte att inta de rätta, aktningsvärda ståndpunkterna – det kan vilken idiot som helst göra – utan att i tid inta de motbjudande men nödvändiga.”

LARS WEISS