Jag känner vanmakt när jag ser våra dödstal i covid-19 och hör myndigheter och experter kivas om orsaker och verkan. Som om farsoten är ödesbestämd.
Över 10 300 nu och hur många fler?
Ordet kris börjar förlora sin betydelse eftersom alldeles för få tycks uppfatta läget som krisartat.
Jag trodde aldrig jag skulle hävda detta, men där är vi nu.
Kalla in militären!

Jag är medveten om att det kan låta alarmistiskt att börja ropa efter uniformer, men jag ska strax återkomma till varför det ändå kan tyckas rimligt.
Först bara:
351 registrerade döda med covid-19 i går. 138 i dag. Totalt 10 323. 523 486 bekräftat smittade i landet och förmodligen är det många fler, eftersom det fortfarande är rätt knöligt att få testa sig.
Det här är siffror som i sig själva är skakande, även om man betänker att en del av de äldsta och sköraste avlidna kanske skulle ha lämnat oss även utan covid-19. Det handlar hur som helst om en hisnande överdödlighet men när Tegnell och andra talar om situationen låter det som att smittan är okontrollerbar och att vi får finna oss i läget.
Det som statistikprofessorn Tom Britton talade om redan i april – sannolika dödstal på mellan 10 000 och 20 000 personer (och som då kommenterades som just alarmistiskt) är i dag verklighet.

Egentligen är det ju tämligen meningslöst att tjata om tidigare försyndelser. Att man inte slog till spärrarna hårdare när skidåkarna drällde hemåt från Alperna för ett år sen. Att testning och smittspårning aldrig blev tillräckligt effektiv. Att man inte kunde skydda äldrevården. Att man släppte på restriktioner när smittan accelererade i höstas. Och så vidare.
Det leder heller ingenstans (även om det kan kännas skönt att få peka finger) att kölhala de politiker och statliga tjänstemän som inte lever som de lär avseende resor, umgängesformer och shopping. De svenska halvmesyrerna till restriktioner har ju inte heller alltid varit så lätta att förstå eller efterleva. Det har ändrats, lagts till, dragits ifrån.  Och fram till nu har faktiskt samtliga svenska politiker ställt sig bakom de åtgärder som regeringen vidtagit.
Just det. Fram till nu, alltså – och det är här jag så småningom vill smyga in militären i bilden.

Eftersom vi inte kan rädda de redan avlidna eller de covid-19-långtidssjuka – och eftersom alla våra halvmesyrer till åtgärder inte får bukt med smittan – så finns det ju bara en säker väg att tvinga tillbaka farsoten.
Vaccin.
Så mycket som möjligt och så fort som möjligt.
Väl planerat, effektivt hanterat. Varje dos kan förhindra smitta och rädda liv.
Frågan om tillgång kan vi inte styra över. Där sätter EU och läkemedelsbolagens kapacitet gränser för hur fort och hur mycket vi får. Men vi kan styra över hur vi hanterar det vi får och på den här punkten finns det anledning till stor misstro. Min tidigare kollega  Ove Joanson nitade fast den misstron i DN förra veckan ( läs här ) genom att helt enkelt ställa den avgörande frågan:
Varför skulle kommuner och regioner (som litet oklart hur, men uppenbarligen har ansvar för vaccineringen) kunna klara detta – fort, effektivt och välplanerat – när de inte tidigare (se listan om försyndelser ovan) har klarat det?
Lokala aktörer har hanterat saker olika, samordning har fallerat, åtgärder har gått alldeles för långsamt. Och hittills har vi mest fått höra att vaccinering ska ske i olika faser med äldrevården först, men mycket litet om hur det går och i vilken takt.

80 000 svenskar ska ha fått första sprutan; av dem ska 5000 har fått en andra dos. Är det bra eller dåligt?  Folkhälsomyndigheten vill ju helst att vi inte ska göra några jämförelser med andra länder, men om Sverige så här långt har lyckats ge knappt 0.8 procent av befolkningen den första sprutan och Danmark och Island (som för övrigt har dödstal i hundratal, inte tiotusental som vi) redan ligger på vaccinnivåer kring 1,5-2 procent – så måste man väl ändå undra?
Dom får väl inte jämförelsevis mer än vi från Pfizer eller Moderna? Har dom en annan plan, en annan organisation som är mer effektiv?
Jag är förundrad över att det inte läggs mer energi på att granska hur den här vaccineringsprocessen ser ut här hemma. Särskilt som Tegnell ( i DN i dag) lätt modfällt konstaterar att vaccinet (inte ens när Astra Zenecas blir tillgängligt) kommer att förändra smittoläget nämnvärt förrän framåt sommaren.
Så tyvärr, jag litar inte på att kommuner och regioner får ordning på detta i den takt som krisläget kräver och därmed blir frågan om militären aktuell.

Jag vet. Eftersom vi inte har varit i krig på hundratals år så ses den svenska försvarsmakten ofta över axeln. Kanske ett nödvändigt ont, tycker man, men den kostar alldeles för mycket. Uniformerna signalerar också en makt som kan missbrukas (världen är ju full av exempel) och i vårt vanligaste regeringsparti finns en utbredd motvilja mot att ge försvaret större utrymme.
Men i den kris vi nu har – och med tanke på tidigare saktfärdighet hos kommuner och regioner – så borde militären ges i uppdrag att planera och samordna de stora vaccinationsgrupper som kommer efter äldrevård och sjukvårdspersonal.
För om det är någonting militären är jämförelsevis duktig på (ett skäl till att officerare efter tjänst ofta anlitas som ledningspersonal i näringslivet) så är det att planera, organisera och genomföra.
Försvarsmaktens medicincentrum, träng- och säkerhetskompanier kan med kort varsel och med stöd av hemvärnspersonal ställa tusentals hyggligt sprutkunniga personer i samhällets tjänst för att snabba på vaccineringen och rädda liv. Det finns även dokumenterad effektivitet på området. Om man på några dagar kunde bygga ett fältsjukhus för 600 vårdplatser i Älvsjö i våras (som visserligen sen inte användes, men det var inte militärens fel) så skulle man säkert kunna fixa en effektiv organisation för vaccinering (och i ärlighetens namn är väl inte förmågan att ge en spruta en rocket science..?)
Jag tror dessutom att såväl allmänhet som försvarsmakt skulle må bra av litet socialt umgänge. Vi är ju vana vid att den vita läkarrocken symboliserar tillit. Uniformen, iförd munskydd, handskar och med stadiga händer, skulle kanske bidra till det den ytterst är tänkt för – att förmedla trygghet.

Men det är klart att jag vet att detta inte kommer att hända. När Sveriges Apoteksförening, som representerar 1400 apotek i landet, har vänt sig till regeringen för att förklara sina medlemmar villiga att hjälpa till vid vaccinationerna så har man ju inte ens fått svar.
Så varför skulle regeringen förlita sig på militären?
Hua, det vore nog en oacceptabel prestigeförlust.

LARS WEISS