Att president Trump skulle försöka hota sig till en seger i delstatsvalet i Georgia är givetvis upprörande, men föga förvånande.
Vi får nog acceptera att USA i fyra år har styrts av en gränslös despot som med majestätisk upphöjelse tubbat sina undersåtar till underkastelse.
Så det är klart att han faktiskt tror – även i nederlagets stund – att han kan vrida förlust till seger.
Jag kan inte låta bli att tänka på Henrik VIII.

Det ska erkännas att jämförelsen kan tyckas en aning långsökt, men om man som jag levt en hel coronahöst med Hilary Mantels trilogi* om kung Henrik och hans hejduk Thomas Cromwell känns det helt rätt. Henrik hade älskat att använda sig av ett begrepp som ”fake news”. Och hade Trump haft en Cromwell hade han nog aldrig lämnat Vita Huset.
Men det är klart att jag kan höra invändningarna – Henrik var ju en 1500-talsmonark med oinskränkt makt som halshögg två av sina hustrur och bröt med Rom och katolicismen! Vad har det att göra med reality show-skojaren i våra dagar som blev president under en kort tid och mest ägnade sig åt att skriva notiser?
Det är sant att Henrik nog för alltid skrivit in sig i historieböckerna – inte bara som bödel och kyrklig reformator utan även som livslång regent i England i fredstid (unikt på den tiden..) – och lika sant blir det nog, när dammet har lagt sig, att Trumps plats i historien väl snarare blir just notisens (även här kan jag höra invändningar; många menar ju att Trumpismen, det autokratiska, polariserande, narcississtiska i politiken är i USA för att stanna, men jag är tveksam. Med en tids mera vardaglig politik i Washington lär man inte ens i Peoria, Illinois orka med Trumps hisnande vulgaritet och det republikanska partiet tvingas anpassa sig till en ny tid).
Sorry, lång utläggning för att påvisa skillnaderna mellan Trump och Henrik den åttonde. Men var det inte likheterna jag nyss pläderade för?

Absolut. Men det här handlar inte om ytliga likheter. Det handlar mera om att herrarna i fråga har samma sorts grandiosa självbild.
När man läser om Henrik ser man Trump – trots de även fysiska och personliga olikheterna. Henrik var som så många andra furstar från fordom en ståtlig karl, väl beläst, idrottsman, musiker, poet och riddare (vad hände? vår tids furstar har väl sällan dessa egenskaper?) och inget av detta har ju Trump, men han har inte behövt läsa Machiavelli eller ens Sun Zi för att förstå hur makt utövas.
Självlärd manipulativ och dominant personlighet, skulle man kunna säga.
Med förmåga att få uppbackning även bakom de mest ogenomförbara eller konspiratoriska idéer (muren, Big Media, Big Tech, ”den inre staten är ute efter mig”, UV-ljus och desinfektionsmedel mot corona t ex).
Henrik hade ju medfödd grandiositet, men även han led stundom av svårartad paranoia, både avseende makt och kvinnor (han var t ex ständigt orolig över att Kejsar Karl och franske kung Francois skulle gadda ihop sig och Anne Boleyn var nog en häxa och Anna av Kleve kunde inte dölja att hon såg honom som gubbe).

Men där man verkligen känner av en Henrik och en Donald med samma underliggande makt-DNA är när ”kättare” förs på tal.
Eftersom Henrik upphöjde sig inte bara till värdslig utan även andlig suverän – vilket gav honom tillgång till kyrkans alla tillgångar – använde han sig av verktyget Cromwell, ”storsigillbevararen”, till att jaga upp och stegla, bränna, halshugga eller på annat sätt ta livet av de som enligt dekret (givetvis författade av Cromwell) inte hörsammade konungens order.
Nå, om vi lägger dåtidens brutala behandling av medborgare åt sidan tycker jag mig ändå se att Trump nog gärna skulle fästa epitetet ”kättare ” på folk som är misshagliga. I Vita Huset har ju folk sparkats i ansenliga mängder, misshagliga guvernörer har hånats, säkerhetstjänsterna har negligerats och att den republikanske partikollegan Raffensperger i Georgia nu försökt förmås till underkastelse är väl bara en logisk konsekvens av en despots handlingar.
Med litet välvillig tolkning skulle man också kunna se konflikterna mellan de engelska ätterna Lancaster, York och Tudor (där Henriks far efter blodiga drabbningar förde ätten till makten) på samma sätt som vi nu läser de till synes oförenliga maktanspråken mellan de republikanska och demokratiska partierna i dagens USA-

Den ryskfödde Amerika-kännaren Masha Gessen skriver (DN 5/1) med utgångspunkt i Trumps vägran att acceptera valresultatet att ”varje kupp börjar med ett bedrägeriförsök”. Att Trump odlat bedrägerier som varumärke har vi lärt oss, men även Henrik var på sin tid en mästare i att förleda sin omgivning till att tro på uppenbara lögner. Fruarna var ju mest förbrukningsvaror och för att kunna byta eller slå ihjäl var det vanliga tricket att hävda att äktenskapen aldrig fullbordades fysiskt.
Men för att bedrägerier ska kunna genomföras framgångsrikt krävs – även av despoter – att det finns någon annan som garanterar genomförande. Cromwell var Henriks genomförare.
Utan alla andra jämförelser:
Historien kanske får utvisa att vår tids majoritetsledare i den amerikanska senaten, Mitch McConell, var Trumps genomförare.
En viktig skillnad, dock. McConnell får behålla huvudet. Cromwell blev av med sitt.

*Hilary Mantels trilogi ”Wolf Hall”, “För in de döda” och ”Spegeln och Ljuset” är tusentals sidor mästerligt författande. Den kräver tålamod och sittfläsk, men har ett språk som är magiskt (i fenomenal översättning av Jesper Högström) och besitter det där extra som gör klassiker till just klassiker. Det spelar ingen roll att det var då. Det som var då gäller även nu.

LARS WEISS