Ibland tar det emot att skriva i imperfekt. .
Man vill inte att det ska handla om förfluten tid, man vill behålla en människa i nuet.
För mig kommer det att vara så ett tag.
Eftersom JANNE A – En av mediebranschens absolut mest positiva och engagerande människor har lämnat oss.

Det är svårt att fatta att Jan Erik Edvin Andersson inte bullrar runt längre, hamrar på sin dator (på skrivmaskinstiden gjorde han stora hål i papperet..), vevar med armarna, ropar något uppmuntrande åt någon kollega i trångmål eller avslutar ett mejl med sitt klassiska ”puss och kram”.
Janne var en yrkesman med en elefants hjärta och en nallebjörns famntag. Hans skratt kunde förlösa det mest förstoppade redaktionsmöte och en hel generation av såväl färska som rutinerade journalister och programmakare har av honom lärt sig konsten ”to walk the extra mile” som det hette i Camel-reklamen förr i världen.
Aftonbladet, Ekot, Aktuellt, ABC, TV4-Nyheterna, TV4 Stockholm. Mot slutet av karriären, före pensioneringen, även TV4:s Tittarombudsman – en syssla han utövade med samma värme och entusiasm som allt annat han rörde vid.
Jag är naturligtvis partisk, Janne är min äldste vän sedan jag kom som ung lantis till Stockholm på 60-talet (jo, jag envisas med presens, det är för tidigt att redan övergå till imperfekt).

Jag håller också envist fast vid minnet av honom som ett gängligt fyrtorn på Aftonbladets redaktion som hade ett peace-märke runt halsen och en Svensktoppsplacering på meritlistan. Vi var som Bill och Ben, två fiktiva cowboy-fyrtorn ur den kiosklitteratur vi ibland hängav oss åt.
Men visst kunde han bli skitförbannad och leva rövare och visst var vi i luven på varandra ganska ofta; om politik, om journalistik, om ledarskap, om fotboll eller musik.
Men med Janne gick det inte att vara långsint. Hans omtänksamhet och vänfasthet gjorde det omöjligt. Våra ungar växte upp tillsammans, våra midsommarfester var legendariska, grabbseglingarna kunde ibland urarta och landa litet var som helst (jag minns att vi skrev en låt tillsammans med Erik Arnér – ytterligare en part i en vänskapstrojka – som hette” Ramsmora by” efter en obegriplig seglats ur kurs där vi borde ha gått på grund men lyckligtvis hamnade vid en brygga på Möja).

Så där var det ofta – och det är klart att leden nu glesnar när man börjar bli till åren men då, när vi var unga, kunde jag aldrig tro att jag skulle behöva uppleva att Janne inte längre finns. Jag skulle kunna skriva en roman om Janne; om hans yrkespassion, om hans kärlek till Karin och barnen, om hans obegripliga lojalitet med AIK, om hans leende över ett glas…
Men det får räcka just nu.

Jag saknar honom så som man bara kan sakna en själsfrände.

 

LARS WEISS