Jag har tänkt på det här länge. Hållit igen litet, eftersom argumenten är så uppenbart genomskinliga och – trodde jag – därmed kraftlösa.
För å ena sidan handlar det ju om simpel kommersiell konkurrens. Å andra sidan rör det sig om någon sorts ideologisk strävan efter kontroll över en stark medieaktör.
Pengar och makt. Ett par av mänsklighetens främsta drivkrafter.
Men det räcker nu. Låt SVT och SR vara i fred!

Jag kände att det räckte när jag läste en debattartikel i DN förra veckan Programdirektörerna Beckman-Helin på SVT uttryckte oro över politisk klåfingrighet avseende den egna verksamheten under rubriken: ”Det finns inget folkligt stöd för att banta public service!”.läs här

Det har dom alldeles rätt i, men det har ju aldrig hindrat maktberusade (eller populistiska eller bara allmänt ideologiska) politiker från att driva idéer som i slutändan saknar folkligt stöd.
Det har ju mullrat en tid – om att SR/SVT borde bantas, omorganiseras, förses med hårdare krav på opartiskhet, slimmas till att enbart syssla med samhällsjournalistik och kultur etc. Ändå är ju sändningstillstånden i hamn, gäller till och med 2025 – så varför oroar sig Beckman/ Helin just nu?

Jag tror dom känner ristningarna i skrovet. Det är inte längre business as usual.
Nya politiska allianser är under uppbyggnad. Mäktiga ekonomiska intressen skulle gärna se en försvagad public service-struktur.
Jag ska återkomma till det. Men först litet historia:

Inget av det här skallet på public service är ju nytt. Redan på ångradions tid ojade man sig över ”statsradions” partiskhet (i meningen att den dåvarande statsbärande socialdemokratin gynnades). Ännu värre blev det med televisionens intåg och allra värst när TV2 tillkom i slutet av 1960-talet.
Den ”röda” kanalen, hette det då. Massor av partiska journalister och programmakare som styrde utbudet vänsterut.
Det är sant att det var mycket vänsterfolk på SVT och SR de där åren – det var det i hela mediebranschen, för övrigt – men den påstådda partiskheten tycktes inte nämnvärt påverka folks förtroende för public service-medierna.
År efter år visade statsvetarprofeterna i Göteborg att SVT och SR åtnjöt absolut högst förtroende bland samtliga medieslag och så har det förblivit. Gång på gång visade samma profeter att public service-medierna stod sig bra i valundersökningar avseende den påstådda partiskheten.
Tittar man dessutom på de studier som gjorts om svenska journalisters eventuella partiskhet i yrkesutövningen så finns det inget riktigt stöd för att den egna partisympatin slår igenom i rapportering. Numera tycks journalister för övrigt ha mer miljöpartistiska än vänsteristiska sympatier (enligt den gamla höger-vänster-skalan) och vara mer GAL än TAN (enligt värderingsmodellen GAL – grön, alternativ, libertarian och TAN – traditionell, auktoritär, nationalistisk).

Men det här är litet som med senare tiders diskussion om ”fake news”. I en polariserad tid spelar fakta mindre roll. Just värderingarna blir viktigare och den som bestämt sig för att t ex public service-medierna är partiska eller osakliga (eller ”elitistiska” eller obenägna att säga sanningen eller rätt och slätt politiskt korrekta – jmfr med USA…) blir över tid alltmer övertygad om att den egna värderingen är den enda rätta.
Den typen av allmänt spridd polarisering ser vi inte ännu i Sverige, men just när det gäller debatten kring public service finns tecken i skyn (eller möjligen ristningar i skrovet…)
Det handlar inte bara om befängda idéer som när Sverigedemokraterna ville kalla chefer på SVT och SR till kulturutskottet i riksdagen för att stå till svars för påstått partiskt eller osakligt programinnehåll. Sverigedemokraterna har generellt absolut sämst tilltro till public service-medierna. Medan övriga partier har förtroendesiffror på 75-80 % för SR och SVT visar mindre än hälften av SD-väljarna samma förtroende.
Internt i partiet har det också förts fram krav på att enskilda journalister ska kunna straffas av Granskningsnämnden med böter eller avskedande – och SD röstade också nej i riksdagen när public service-finansieringen övergick från licens till skattemedel. Med motiveringen att kraven på opartiskhet och saklighet var för milda.

I vanlig ordning skulle man kunna säga att Sverigedemokraterna leker i en egen hage och att det inte ska tas så allvarligt, men även moderater och kristdemokrater har på senare tid höjt tonläget i debatten om public service.
När de nya sändningstillstånden för SVT, SR och UR klubbades förra hösten skrev SD, KD och M en gemensam reservation som i allmänna ordalag förordade inrättandet av en allmänhetens medieombudsman och ett ”nytt medieetiskt system”. Underförstått: det räcker inte med  Granskningsnämnden. Kraven behöver skärpas.
Det här är den ena delen av det som jag tror oroar chefer på såväl SVT som SR. En politisk strävan efter mer kontroll, mer av gränssättande för vad public service-bolagen tillåts producera.

Fas 1: undergrävande av trovärdighet.
Etik är som bekant ingen vetenskap utan ett helt tolkningsfält.

När detta med påstådd partiskhet och osaklighet sedan kopplas till en mer affärsmässig eller marknadsliberal debatt kring public service så infinner sig nästa oro i huvudena på de här skattefinansierade bolagens chefer.

Fas 2: marknaden skadas av public service-bolagens resurser.
Påhejade av t ex Tidningsutgivarna och de stora broadcastbolagens ägare, t ex Canal Digital, Telia, Telenor, är även här SD, KD och M aktiva i ambitionen att sätta gränser för framför allt SVT:s verksamhet.

Stockholmsmoderaterna vill avskaffa public service helt. Det har avvisats, men partiet ska enas om en ny mediepolitik nästa år. KD vill trimma SVT:s utbud. Mindre sport, mindre underhållning, mer kultur. Inom SD finns också en dragkamp mellan de som vill skrota public service-idén – eftersom den ”inte går att reformera” – och de som vill behålla men styra hårdare.
Här går det affärsmässiga och det ideologiska delvis ihop. M och KD lyssnar gärna till klagovisorna från medieägare som sett intäkter förtvina i digitaliseringens spår – och som även sett kostnader skena, t ex för sporträttigheter. Lätt då att förorda bantning av skattefinansierad aktivitet när man redan i sitt ideologiska DNA bär på en skepsis till subventioner generellt.

På samma sätt som det påstås en massa om den bristande opartiskheten och sakligheten hos public service-bolagen, så påstås det en massa om den ekonomiska skada som SVT och SR kan åsamka den omgivande kommersiella marknaden.
Det kan handla om allt från konkurrens om sporträttigheter till att de reklamfria play- och webb-tjänsterna indirekt samverkar med stora aktörer som Google och därmed stjäl resurser, ibland även texter från lokala tidningsbolag t ex.
Så här långt finns endast magert underlag som visar om den här undanträngningseffekten (på branschspråk crowding out ) verkligen skadar kommersiella marknadaaktörer.. En crowding out-studie från tidigare i år, från European Journal of Communication och rörande 28 europeiska länder, hittar inga bevis för att det skulle stämma.

Hur som helst – i slutändan borde det ändå handla om vad som är bäst för de som bekostar public service-bolagens verksamhet. Skattebetalarna.
Lyssnarna. Tittarna. Nätkollarna. Playtjänstanvändarna.
Här har jag en bergfast övertygelse, baserad på visserligen daterad men ändå omfattande erfarenhet från såväl kommersiell som public service-miljö.
Ett exempel från min tid som Aktuellt-chef och ledamot i dåvarande Kanal 1:s ledningsgrupp:
Vi talade om public service som publikservice, som en kreativ palett bestående av bredd, mångfald och spets. Kunde gälla Aktuellts publik lika väl som kanalens utbud.
Ett annat exempel från min tid som programdirektör och vice VD på TV4:
Vi talade om våra stora underhållningsprogram som tältpinnar, de enskilda program som med sina höga tittarsiffror lyfte hela tältduken och skapade intresse för kanalens övriga utbud.
Båda exemplen pekar egentligen på samma sak – det som uppenbarligen allmänt ideologiska eller bara populistiska politiker har så svårt att förstå;

Alla tv-kanaler med ett nationellt spridningsuppdrag behöver en fullasortimentsbutik!
Om SVT och SR ska kunna fortsätta att bedriva en fullvärdig publikservice så krävs det – förutom trovärdighet och kreativitet – hela paletten av bredd, mångfald och spets. Varje idé om att försöka begränsa, skala ned, låta kommersiella krafter ta över delar av utbudet får hela meningsfullheten kring public service att brista.
Och sist och slutligen drabbar det endast publiken. SR och SVT har nämligen en roll i svenskt samhällsliv som demokratibärare och en sorts rikslikare. Jag vet det av erfarenhet. Ingen som sitter på en kommersiell enhet någonstans i medievärlden kan låta bli att förhålla sig till de här bolagen, jämföra sig med, inspireras av och förfasa sig över.

Utan bredd, mångfald och spets (och alltsammmans kostar!) blir public service bara en aktör bland många andra, en marginaliserad spelare som  därmed även blir lättare att kontrollera och manipulera.

Så – håll tassarna borta från public service!

LARS WEISS

PS – självklart görs det en del dumheter i public service likaväl som i andra medier. Usla program, etiska missgrepp, dåliga faktakollar. Men även detta vet jag av erfarenhet: ingen ansvarig utgivare tar lätt på sitt ansvar.
Möjligen kan den särskilda ställning som public service-bolagen åtnjuter (ibland) leda till en smula arrogans.
Ett litet råd: med tanke på att det rister i skrovet skulle det kanske vara klokt för SVT:s del att idka försiktighet med att ”sno” nyheter från lokalpressen till sina webbsidor med text (som saknar egen video).
SVT är ändå ingen nyhetsbyrå…..