En framtida orange kuliss?

Det är irriterande och skamligt, men jag får nog erkänna att jag varit besatt av president Trump.
Charlatanen. Lögnhalsen.
Mannen med tummar som trumvirvlar på Twitter-tangenterna. En omstöpare av verkligheten. En sorts karikatyr med makt att förgöra, osannolik och fascinerande.
Men det är som om han inte funnits på riktigt förrän nu. En dålig förlorare kan aldrig förklä sig.

Jag har nog inte insett min besatthets omfång förrän nu i den amerikanska valkampanjens slutskede och framför allt i efterdyningarna till valet.
Det har varit som ett konstant röksug!

Till och med i skogen, på promenad med hunden, har jag kopplat upp CNN för att få det senaste medan hunden lyssnat oförstående till de märkliga ljuden från telefonen.  Ibland ute på stan, i affärer eller på gatan, har jag stirrat på folk för att utröna om även andra bär på samma besatthet av vad som händer i USA.
När omgivningen (förklarligt nog) inte reagerat med tillfredsställande engagemang har jag irriterat återgått till att kolla notiser från CNN, New York Times, Wall Street Journal, till och med Fox News.
Fattar ni inte! har jag tänkt. Det här är ju grejen! Tänk om han får fyra år till?!
Sen har jag skämts litet. Herregud, folk har väl annat att tänka på. Covid-19 rycker fram överallt, terror i Wien, i Belarus demonstrerar människor ihärdigt och i Sverige kan frågor kring LAS spräcka regeringen. Plus alla vanliga vardagsbekymmer.

Först tänker jag att min egen besatthet bara är temporär. Att det har att göra med den i alla amerikanska valsammanhang så uppskruvade uppmärksamheten. Att jag faller tillbaka i min gamla journalistroll där värderingar alltid gäller. Vad är viktigast just nu? Var ligger fokus?
Men plötsligt – mitt i natten mellan torsdag och fredag – slår det mig när jag ser hur Trump i CNN:s direktsändning försöker avskaffa demokratin (måste ses i sin helhet! – finns på Youtube) : jag har nog alltid  varit besatt av Donald Trump.
Jag har bara förträngt det.
Varje tweet i versaler, varje faktaförvrängning, varje konspirationsteori om hur big media, big money, big liberal establishment (för att inte tala om korkade underrättelseorgan) varit emot honom har jag tagit om inte med en klackspark så med visst överseende.
Just det, det är ju Trump, he he.
Pajasen. Karikatyren.
jag har nog inte varit ensam om det. Han har liksom inte varit på riktigt.

Men där och då – i den där obeskrivligt bisarra direktsändningen – blev det tydligt att den svamlande presidenten var en vanlig människa av kött och blod, en förlorare som inte ville erkänna sin förlust, en maktmänniska som hävdade att hans position tagits ifrån honom med orätt av ett korrupt system, en anklagelse så oerhörd att den nästan inte kunde förstås. Det var tur att CNN fortsatte sända så att vi fick se världens mäktigaste mans förödmjukelse, en patetisk uppvisning i undanflykter, ett försök att komma undan det han själv så ofta öst förakt över: att vara en loser.  (ABC, CBS och NBC stängde ned efter en stund för att inte beskyllas för att medvetet vidaresända lögner).
Så där satt jag mitt i natten och stirrade på CNN:s fågelholkar till programledare när Trump orerat klart. Deras miner uttryckte bara en sak: absolut bestörtning.
Kan det här vara sant?
Jag var tvungen att slå över till Fox News och även där hade man svårt att samla sig.

Sedan dess har jag funderat en del över min besatthet av Trump och den här ovanan att inte riktigt acceptera den, slå undan den, ignorera den. Jag tror jag förstår den nu.
I likhet med många andra svenskar har jag vad som enklast beskrivs som en hatkärlek till USA. Jag kan känna kraften och möjligheterna och imponeras av människor och miljöer. Jag kan också se sprickorna i fasaden, isolationismen, polariseringen.
Men det är mer än så. Jag har levt och arbetat där, mina barn har gått i skola där, min sambo är delvis uppvuxen där, min äldste bonusson har till helt nyligen fått sin högre utbildning och arbetat där. Vi har, skulle jag säga, en riklig portion USA i vårt familje-DNA.
Det finns egentligen få saker jag inte sett där på andra sidan och få saker som – på ytan – förvånar mig när jag är där, men jag vet också att jag aldrig fullt ut kan förstå alla underströmmar i det amerikanska samhället.
Amerika är som ett isberg. Vi ser det vi ser och tror att vi vet. I själva verket förvånas vi ständigt över att det vi trodde vi visste var något helt annat.

Där ligger förklaringen till min besatthet. Jag liksom så många andra europeer vill att USA ska vara det som the founding fathers så hett eftersträvade och som Martin Luther King drömde om.
Vi vill helst inte se det Amerika som Trump representerar (jo, jag skriver i presens för även när Trump krigat färdigt i domstolarna kommer han att finnas där som en orange kuliss under överskådlig tid).
Jag  ville helst inte se det. Jag gömde Trump bakom karikatyren.  Jag accepterade honom inte. Jag ignorerade honom. Det var dumt, eftersom jag visste bättre.
Och nu då?

Nu försöker vi återigen förstå.
Hur kunde Trump vinna 2016 och hur kunde han vara så nära att vinna igen i år? 70 miljoner amerikaner ville ha honom. Hur kan det komma sig att nästan hälften av alla amerikaner med college-utbildning röstade för Trump?
Varför går det inte att göra något åt den massiva röda republikanska vägg som täcker hela midwest och södra USA? Varför är Amerika så hopplöst polariserat och hur ska Joe Biden kunna ena nationen och få något vettigt gjort med kongressens senat emot sig?
Det finns tusen frågor att ställa. Alla pekar åt samma håll: Är Joe Bidens och Kamala Harris valseger ett definitivt trendbrott, en antydan om att USA ”normaliseras”, återtar sina vänskaper runt om i världen, håller diktaturer och autokrater kort och genomför reformer hemmavid som skapar förtroende hos medborgarna?
Kanske. Delvis.
Isberget igen.

Det har på senare tid skrivits tonvis med böcker om dessa frågor och det kommer att skrivas många fler (jag har själv på läshyllan ”Why we´re polarized” av Ezra Klein och ”White Trash – the 400-year undtold history of class in America” av Nancy Isenberg) men för den som vill ge sig på isberget under ytan finns det ett par böcker från längre tillbaka som jag själv ofta återvänder till.
Fortfarande bland det bästa som skrivits om USA på svenska är Göran Rosenbergs ”Friare kan ingen vara”(Norstedts,1991), just därför att den så tydligt påtalar vår bristande förståelse för varför amerikaner är som dom är.
Men den bok som mer än någon annan varit en ögonöppnare för mig är ”The Nine Nations of North America” (skriven redan 1981 av Washington Posts dåvarande national correspondent Joel Garreau). Förhoppningsvis går den att få tag på fortfarande.
Det är en annan lysande illustration  av det isberg som vilar under vattnet, en beskrivning av Amerika inte som ett land utan som nio nationer med specifika kulturella och historiska särdrag. Ett exempel är Kalifornien som är världens femte ekonomi (som det inte talats mycket om under valet, eftersom delstaten sedan länge är så självklart demokratisk) och som enbart modernationen USA, Kina, Tyskland och Japan kan mäta sig med. Varför skulle Kalifornien i längden fortsätta att tillhöra en federation som man har allt mindre gemensamt med?

I ett längre perspektiv är detta den kanske riktiga ödesfrågan för Amerika. Kommer polariseringen ändå – trots Bidens bedyranden på kort sikt om att ena nationen – att bryta sönder USA inifrån? Kommer det amerikanska imperiet, liksom så många tidigare i historien, att falla ihop, disintegrera? Och vad händer när Kina gör anspråk på att ta över rollen som världens ledare?

Puh, det här blev långt. Men ni fattar. Jag är nog fortfarande besatt….

LARS WEISS