Varför ljugs det så ofta och så skamlöst i politiska sammanhang?
Därför att konsekvenserna sällan förtar fördelarna. Därför att de beljugna (läs väljarna) inte bryr sig om sanningen inte passar dem.
Därför att det funkar.
Och det handlar inte bara om Trump.
Välkomna till postsanningens tid!

Winston Churchill lär ha sagt att ”en lögn når halvvägs runt jorden innan sanningen ens fått på sig brallorna..” och i hans älskade hemland myntade Oxford Dictionaries för ett par år sedan ett helt nytt begrepp: post truth.
”Efter sanningen”, alltså, en beskrivning av en sorts postfaktisk verklighet där fakta tillmäts lägre betydelse och människors känslor får samma status som sanning.
Så är det den verkligheten vi ska anpassa oss till?

Jag har blivit nästan sjukligt fascinerad av den här frågan om vad som är sant och vad som är falskt och vad som bara är vilseledande eller påståenden i god tro och vad som kan accepteras som lögn eller vilseledande och inte minst varför vi accepterar så mycket ljug och faktadribbel och ibland rent nonsens.
När det gäller politik, alltså.
Det enkla svaret är givetvis att vi som vanliga enkla människor inte orkar hetsa upp oss över andra men mäktigare människors trixande med verklighetsbeskrivningen i avsikt att värna eller tillskansa sig makt.
Det där vet vi ju redan. Det blir litet som med Tor och Oden eller den grekiska Olympen. Vad kan vi göra åt gudarnas ambitioner mer än att betrakta och förundras?
Frågan blir allt som oftast: vem vinner? Frågan om hur det vinns blir tidigt överspelad.
Herodotos må anses vara historieskrivningens fader men inte ens han har i senare forskning kunnat undgå klander för att ibland ha förvandlat fakta till propaganda. Och ta bara en man som Machiavellis  Furste !

Hos de flesta hög- eller lågadliga politiker i de flesta kulturer i vår tid skulle Machiavellis idealfurstes karaktärsdrag kunna skönjas.
Strävan efter makt som drivkraft (jojo, för att kunna göra nytta, förstås, men även för att nå position)
Ett visst mått av hänsynslöshet i denna strävan.
Insikten att folkets stöd är nödvändigt (trots allt).
En flexibel hållning i moraliska frågor, eftersom realpolitik är av nöden för att få någonting gjort.
Så för att bevaka eller utvidga en maktposition – varför skulle inte en lögn eller litet vilseledande retorik  då och då kunna komma till användning?
Eller hur? För det gemensammas bästa?

Jag vet.
Det är lätt nu att förfalla till cynism och politikerförakt, men det är inte min avsikt. Massor av politiker runt om i världen gör så gott dom kan och en del gör till och med stordåd. Jag försöker bara förstå varför det politiska ljugandet och vilseledandet – som jag alltså tror är ofrånkomligt – inte leder till större konsekvenser för lögnarna när dom ertappas. Jag är nämligen inte riktigt nöjd med det enkla svaret ovan – att vi inte orkar bry oss. Att vi ändå inte kan påverka gudarna…
Det har gjorts studier om detta.

En delförklaring anses vara att vi ljuger rätt rejält själva, att vi lär oss detta från unga år och att vi i vuxen ålder ljuger eller vilseleder ett par-tre gånger under varje 10-minuters konversation (Robert Feldman, University of Massachusetts, 2002). Oftast gör vi detta för att undvika obehag eller för att smidigt få social tillit.
Med andra ord: vi har en viss förförståelse för att även människor med makt ljuger.
Det räcker förstås inte som förklaring. Att vi småljuger i vardagen kan väl inte jämföras med att statschefer (läs t ex Bush d. y. och Tony Blair) ljuger om massförstörelsevapen för att dra ut i krig?
Nej, naturligtvis inte.
Och Blair – och delvis även Bush – fick visserligen sota för sina lögner över tid, men populistiska  politiker(läs Trump, Johnson, Bolsonaro) har lättare att vilseleda utan kännbara konsekvenser eftersom de faktiskt aldrig utger sig för att vara sanningssägare. De redan nämnda (och det finns fler: Putin, Orban, Erdogan.. ) är ju i första hand maktberusade, mest upptagna av sin egen betydelse och saknar tydlig ideologisk förankring. Däremot gör de gärna anspråk på att representera ”folket” gentemot diffust beskrivna ”eliter” och har ständigt på lager ett antal syndabockar som hotar deras regimer.

Just här – menar forskningen, t ex hos Oliver Hahl på Carnegie Mellon University – finns den viktigaste förklaringen till att så många människor accepterar ljugande politiker.
Om stora grupper i ett samhälle upplever det politiska systemet som orättfärdigt, om de känner sig åsidosatta, aldrig lyssnade på – då finns själva grogrunden för populisten. Det betyder inte att människor inte förstår att populisten ljuger, det kan till och med vara så att tilltron till just det politikern ljugit om försvagas – men eftersom man har vigt sin tillit till politikern så bryr man sig inte om att han eller hon ljuger.
Forskningen skiljer här på politikerns ”autenticitet” och ”ärlighet”. Är man populär, känd och litet allmänt frejdig så kan man ha autenticitet utan ärlighet.Och då blir sanningen lätt relativ.
Alltså hellre en autentiskt blåljugande skitstövel än en renrasig etablissemangsperson som man inte känner sig trygg med, som man kanske till och med föraktar. Ett exempel som ofta tas är presidentvalet i USA 2016, då folket valde Trump trots att hans kampanjbudskap bestod av 70 % ljug eller vilseledande information – medan förloraren Hillary Clintons budskap var till 75 % korrekta.

Men alla vi andra då? Vi som kanske tycker att den ljugande politikern är en pajas, en Pinocchio, eller åtminstone en fuskare som borde få sig en åthutning?
Vi som möjligen kan kännas antikverade men som envisas med att tro på upplysningstidens idé om att sanningen må vara svårfångad men att den alltid ändå måste sökas?
Här är vi, enligt min mening, tillbaka vid begreppet post truth, det tillstånd där sanningen alltså blir alltmer relativ och eftersom den i så stora grupper människor i så många länder uppfattas som mindre viktig så påverkas vi alla. Vi nöts ned.
Jojo, det där var väl inte riktigt sant, men man vet ju hur politiker är…
Att bryta mönstret är inte lätt. Det kräver en sorts nolltolerans mot ljugande och vilseledande kampanjinformation till att börja med.
Som gammal murvel kan jag tycka att även svenska politiker alldeles för ofta kommer undan med tveksamma, undanglidande eller direkt felaktiga påståenden.
Kanske borde vi uppfinna någon form av digital faktacheck, en sorts hesa Fredrik som ryter till varje gång någon av våra partiledare handskas ovarsamt med sanningen i Agenda eller en valdebatt?
Risken är väl möjligen att hesa Fredrik blir debattens huvudperson….

Ännu svårare att åstadkomma – men absolut nödvändigt enligt forskarna jag hänvisat till ovan – är att förändra samhället så att ljugandet inte längre får samma acceptans. Det man särskilt pekar ut som  ljugandets bördigaste jordmån är de stora och i många länder växande klyftorna i samhället, pekuniärt, socialt, kulturellt.
Den ojämlikhet som klyftorna representerar bygger i själva verket populisternas maktbas. Enligt det här resonemanget ger mer jämlika samhällen mindre utrymme för missnöje och om därmed det politiska systemet får mer respekt så genomsyras även samhället i stort av behovet av mer ärlighet.
Det låter bestickande även om ingen väl tror på någon gudasänd absolut jämlikhet.
Så – om vi inte lyckas minska klyftorna i våra samhällen och få mer respekt för våra politiska institutioner så kommer populisterna att få allt friare tyglar att påstå litet vad som helst när som helst…
Som det Trump hållit på med nu i fyra år.
Sanningen är inte bara svårfångad. Den är allvarligt hotad.

LARS WEISS