Ibland försöker jag glömma Trump. Tänka på annat, skriva om annat, fokusera på tillvarons vardagliga glädjeämnen och på det som går att påverka.  Så gör nog många av oss.
Men nu ­- Världens mäktigaste man (en sliten klyscha, men dessvärre sann) vägrar säga att han fridfullt ger upp om han förlorar valet om bara drygt en månad.
Det kanske är fel att försöka glömma, att tänka på annat, att vänja sig vid den systematiska lögnen och makthungern? Det kanske är dags att damma av Dolores Ibarruri Gomez´ berömda slogan från spanska inbördeskriget i försvaret av Madrid mot Francos falangister?
No Pasaran!
Hit men inte längre.

Trump är ju som en sten i skon. Eller som den där envisa människan i skolan eller på jobbet som tränger sig på och hela tiden vill prata om sitt. Sina intressen, sina insikter, sina upplevelser.
Man tömmer skon, men på något obegripligt sätt återkommer den alltid. En annan, men likafullt en sten. Och den där envisa människan på jobbet är oförmögen till uppgivenhet.
Man kommer inte undan.
Jag satt faktiskt och tänkte skriva om något helt annat. Men så kom det där – att Trump upprepade  sin vägran att säga att han självklart lämnar över makten vid valförlust. Det blev för mycket.

Att Trump gjorde detta, trots att hans vanligtvis så trogne allierade, den republikanske senatsledaren Mitch McConell, redan sagt att ”vinnaren den 3 november ska installeras i januari i ordnade former enligt amerikansk tradition”, vittnar om en makthunger som är direkt oamerikansk. Den konstitutionella ordning som McConell hänvisar till har aldrig brutits eller ifrågasatts, vilket väckt starka reaktioner världen över.
Att McConells motpart i representanthuset, den stridbara taleskvinnan Nancy Pelosi, tog i hårt redan efter Trumps första vägran var kanske inte oväntat. ”Du är inte i Nordkorea, Ryssland eller Turkiet…du är i USA…” Men när Trump upprepade sin vägran och började prata om att han inte kunde vara säker på att valet skulle bli legitimt (han upprepar ständigt att poströsterna kan förfalskas, vilket aldrig bevisats) hördes oroade hostningar bland generaler i Pentagon och i internationella kommentarer gjordes jämförelser med Belarus och Romarrikets fall.

Det är kanske att ta i, men det blir alltmera tydligt att Trump gör sig beredd att ifrågasätta en eventuell valförlust. Det är nog först nu han har insett att han faktiskt kan förlora.
Han släpar efter i alla opinionsmätningar, även i de viktiga delstater som tippade över i hans favör 2016. Covid-19-farsoten har dödat 200 000 amerikaner, smittat över 6 miljoner och gjort miljontals människor arbetslösa.
Läget är alltså prekärt, men för en man som ljugit eller misslett allmänheten mer än 20 000 gånger under sin tid i Vita Huset (Washington Posts faktacheck) är inte slaget förlorat förrän alla tänkbara knep har prövats.
Det konstanta påståendet att det dribblas med poströsterna är ett sätt.
Det har redan fått effekt i den meningen att det sår tvivel. Folk som tänkt poströsta undrar om det är någon mening, eftersom rösterna kanske aldrig kommer att räknas. Andra kan tveka om det finns skäl att tro att röstandet kan manipuleras.

Men Trumps ifrågasättande av valets legitimitet handlar också om ett annat och mer raffinerat knep, där juridiken är central.
Så här långt har Trump-administrationen utnämnt två domare till Högsta Domstolen och totalt 205 likaledes livstidsutnämnda federala domare över hela landet, vilket i den amerikanska modellen innebär starkt politiskt inflytande under lång tid framåt.
Trump vill gå längre än så. Normalt brukar amerikanska presidenter undvika att utnämna domare till Högsta Domstolen under ett valår, men så icke Trump.
Han vill till varje pris ersätta den nyligen avlidna liberala domaren Ruth Bader Ginsburg med sin konservativa kandidat Amy Coney Barrett – som i så fall blir yngst i domstolen med sina 48 år och gör ställningen mellan de nio domarna 6-3 i konservativ favör.
Trump har till och med låtit förstå att om han inte hinner utse Barrett före valet så tänker han ändå, vid förlust, driva frågan ända in i kaklet innan han tvingas lämna över makten den 20 januari.

Men – den riktiga poängen med striden om Högsta Domstolen är nog vad som händer sen. Efter valet.
USA: s HD har sista ordet om det blir trubbel med valresultatet (minns 2000 då HD avgjorde till George Bush fördel över Al Gore , vilket i praktiken innebar att Bush vann presidentmakten med 237 rösters marginal i delstaten Florida).
Om Trump och hans proselyter lyckas så misstro kring valets legitimitet, att det fuskas med poströster, att rösträkningen manipuleras, att resultaten inte kan litas på – då kan HD återigen få en avgörande roll och i vissa delstater kan det betyda skillnaden mellan seger och förlust.
Det kortet kommer Trump säkerligen att spela ut vid förlust.
Den här metodiken – att gradvis förändra och utnyttja rättsapparaten, att ifrågasätta konstitutionen och demokratiska valprocesser – påminner ju mer om Putins Ryssland, Orbans Ungern eller Polens Kaczynski och skakar om omvärldens tilltro till USA som demokratisk förebild.

Det är egentligen hårresande jämförelser, men för Trump tycks det vara egalt. Men det är här man – jag – känner att det inte längre är okej att stirra i väggen och tänka på annat. I historien finns många exempel på hur folk sett bort när dominant blivit auktoritär blivit totalitär.
Att vänja sig vid en sådan utveckling måste alltid vara fel och bör gälla för såväl människor som nationer.
Det kräver tydliga reaktioner, avståndstaganden, kanske även uppoffringar i form av stoicism inför motreaktioner. USA är trots allt världens mäktigaste militärmakt.

Slutligen: det kan låta som att jag redan utgår ifrån att Trump kommer att förlora valet och att vi bör förbereda oss på att han inte vill avgå självmant.
Fel.
Jag är inte alls säker på att han förlorar.
Trots att vi gärna vill se honom som en pajas och charlatan är hans stöd fortfarande starkt i stora delar av den amerikanska befolkningen.
Trots covid-19, trots en förödande utrikespolitik, trots hans oförmåga att hantera till exempel Black Lives Matter-rörelsen har hans popularitetssiffror bara påverkats marginellt. Han får credit för skattesänkningar, för att ekonomin gått starkt (ja fram till covid-19 då), för att ha slagit ihjäl IS-ledaren Abu Bakr – och för många amerikaner är en del av de negativa konsekvenserna av Trumps styre som jag radat upp ovan just det som man uppskattar.
”Vi får se vad som händer…”, har Trump sagt när han vägrat diskutera ett vanligt ordnat maktövertagande efter valet.
Jäpp.

LARS WEISS