Löfving – sanningssägare?

Mats Löfving var till bara häromdagen en helt obekant person. Vice rikspolischef och i likhet med många andra andramän en skuggfigur.
En utpräglad byråkrat och pappersvändare, enligt Leif GW Persson.
Men när Löfving gick ut och talade om att den svenska kriminaliteten domineras av 40 ”klaner” – som sökt sig till Sverige för att begå brott…då blev det ett himla liv.
Varför då?

Ibland känns det som att tid är ett relativt begrepp. Som att klockan när som helst kan vridas tillbaka – säg 40 år – och man hör samma röster som man hörde nyss i vår tid.
Samma ängslan att säga eller göra fel. Samma oro för att anklagas för att vara ur takt med tidsandan och denna andas underförstådda värderingar.
Jag ska återkomma till varför jag känner så – men först:
Vad sade Löfving? Ordagrant? Vad handlar ståhejet om?
”Just nu har vi i Sverige minst 40 stycken släktbaserade kriminella nätverk, så kallade ”klaner”, som, vill jag påstå, har kommit hit enbart i syfte att organisera och systematisera kriminell aktivitet…”, sade Löfving i Ekots lördagsintervju för en vecka sedan.

Den som orkar lyssna på hela intervjun – P1 5/9 – kommer att upptäcka, anser jag, att Löfving för ett ovanligt öppet och sansat resonemang om gängkriminalitetens orsaker och verkan, men i just det här uttalandet går det att identifiera fyra påståenden, som vart och ett kan utgöra problem i en tämligen polariserad integrationsdebatt.

  • Numerären. De 40 nätverken verkar inte alla delar av den nationella polisorganisationen vara överens om.
  • ”Släktbaserade kriminella nätverk”. Men hallå!” – alla medlemmar i de här släkterna är väl inte bovar? Många är ju bara vanliga hederliga medborgare,
  • ”Klan” – behöver inte nödvändigtvis vara släktbaserat även om en släkt ofta utgör kärnan. Definitionsmässigt kan klan även innebära ”kotteri”, ”gäng”, ”lag”.
  • ”..kommit hit enbart i syfte att…” – alltså en medveten strävan att komma till Sverige, ställa sig vid sidan av samhället och begå brott. Går det verkligen att bevisa?

 

Den fjärde delen av uttalandet är förstås det som väckt mest uppmärksamhet, särskilt som Löfving under intervjun inleder det här resonemanget med att säga att svenska myndigheter ibland har en något ”naiv syn på integration” (underförstått: en litet slapp, okunnig och alltför förlåtande attityd – min tolkning).
Hur som helst har samtliga punkter ovan ifrågasatts från olika håll.
Att det är fel att på det här viset peka ut släkter så tydligt.
Att det är fel att över huvud taget fokusera på släkter (eftersom det mera handlar om gangstersyndikat som möjligen kan ha en del av en släkt i centrum, men främst är en grupp med samma etniska bakgrund).
Att det är fel att över huvud taget tala om etnicitet angående dessa grupper, eftersom orsakerna till dessa grupperingars kriminalitet kan sökas i bristande utbildning, arbetslöshet och trångboddhet och att polisen förlorat kontrollen i de utsatta områden, där grupperna har sin bas.
Och att påstå att utländska skurkfamiljer, hela ”klaner”, tar sig till Sverige enbart i syfte att organisera brottssyndikat är på gränsen till rasism. Tycker en del.
Med andra ord – en allmänt svajig integrationspolitik bär skulden. Ofta kopplas detta till att majoritetssamhället inte tar sitt ansvar i stödet till de mest utsatta grupper som invandrat eller flytt till Sverige.

Politiskt blir Löfvings ovanligt frispråkiga uttalande en het potatis.
Visserligen tävlar merparten av partierna nu om att föreslå generellt höjda straff, ta bort straffrabatterna för unga kriminella och hitta nya verktyg för att bryta upp gängstrukturerna. Som att det ska bli straffbart att tillhöra ett gäng (hur nu åklagare och polis ska kunna bevisa detta rättssäkert). Eller att införa vittnesskydd med strafflindring (när den kanske mest centrala delen i de här gängens verksamhet är tystnadskulturens kodex: man ”golar” inte).
Men det som gör Löfvings uttalande så besvärande politiskt är att han så tydligt talar om etnicitet.  Det vill man helst inte. Ett exempel är statsminister Löfvéns uttalanden i Expressen, där han talar om att gängkriminaliteten ”ska ryckas upp med rötterna” (vilket enligt Löfving är omöjligt; att det i stället handlar om en långsiktig process där samhällets alla myndigheter måste samverka med polisen som spjutspets).
Löfvén värjer sig också tydligt mot idén att etnicitet är en bärande orsak till gängbildningarna. Han vill i stället tala om klyftorna i samhället generellt och att ojämlikhet och stora inkomst- och boendeskillnader måste angripas för att mota det onda.

Ingen – och definitivt inte Löfving i intervjun – hävdar nog annat än att de socioekonomiska faktorerna i de utsatta områdena är en viktig del av problemet.
Men det är här jag vill återvända till att tiden tycks ha stått stilla sedan 80-talet i fråga om hur  vi talar om kriminalitetens orsaker. Och att etnicitet i vissa fall och i viss kriminalitet är hela poängen med just den kriminaliteten.
Jag minns t ex från min tid på Ekot under 80-talet att vi rapporterade om fall där det så oerhört tydligt framgick att specifika etniska grupper utförde brott som just hade dessa gruppers specifika erfarenheter och värderingar som grund. Men det tillhörde den tidens konvenans att absolut inte tala om etnicitet.
Därför att det skulle leda fel.
Underblåsa främlingsfientlighet och gynna rasistiskt motiverade individer och grupper i majoritetssamhället.
Jag mins också att jag under 90- och 00-talet hade god insyn i förhållandena i Östeuropa och på Balkan eftersom jag reste mycket där och min son jobbade som diplomat i området. Det var uppenbart att mycket av den tidens grova kriminalitet i Sverige hade sitt ursprung där. Nu talades det visserligen om serb-ligor, alban-ligor och balt-ligor i medierna, men politiskt var fortfarande etnicitet närmast en icke-fråga i sammanhanget.
Av samma skäl som ovan. Det skickar bara fel budskap.

Nu har det runnit en del vatten sedan dess. Med flyktingströmmarna har kriminella och etniskt baserade nätverk från Afrika, Mellanöstern och Turkiet kompletterat och utmanat de tidigare Balt- och Balkan-syndikaten, men fortfarande har vi svårt att ta detta för vad det är. Och tala om det för vad det är.
För egen del betyder det inte att jag viker från uppfattningen att Sverige mår bra av den mångfald som invandring och flyktingströmmar skapar i samhället. Och jag tror att Löfving – när dammet har lagt sig – kan ha bidragit till att vår egen samhälleliga tystnadskultur när det gäller gängkriminaliteten möjligen spruckit upp.
Voltaire lär ha sagt:
”De sanningar vi inte vill höra är oftast nyttiga för oss”.

Och egentligen är det kanske inte så konstigt att den här gängkriminaliteten har så starka etniska kopplingar. Löfving trycker också på detta i sin intervju.
Vad som är gemensamt för samtliga etniska grupperingar som nämnts är att de har rötter i samhällen som legat/ligger i konflikt. Där krig och korruption tillhör vardagen, där staten är otillförlitlig, där familj och vänkrets är den enda tryggheten, där överhet misstros och där våld och vapen kan vara – ibland kanske måste vara – uttryck för sammanhållning.
Och för den som kommer till Sverige med detta i ryggen och kanske också ett kriminellt förflutet…ja, vi har kanske varit en aning naiva.

 

Lars Weiss