Om två regeringspartier har i grunden olika uppfattningar om en fråga som väljarna anser är den näst viktigaste för landet – varför håller en sån regering ihop?
Ytterst handlar det förstås om egenintressen. Det lilla trotsiga samvetspartiet riskerar sotdöden utanför regeringskansliet. Det stora maktpartiet måste anpassa sig efter folkviljan för att inte tappa mark.
Men är det en vettigt fungerande regering?

Jo, det handlar förstås om Miljöpartiet, socialdemokratin och den efterhängsna frågan om integration, en följetong ända sedan Åsa Romson som vice statsminister grät över regeringens politikskifte på hösten 2015.
Då när statsminister Löfvén tvingades begränsa asylinvandringen efter ett rekordartat inflöde av flyktingar under ett par år. Och då som nu var Romsons lilla miljöparti stödjeben till maktpartiet och fick den gången foga sig med motiveringen att ”det hade kunnat fattas ännu mer fruktansvärda beslut” (Romson) om man hade valt att hoppa av regeringssamarbetet.
Hur det blir nu är väl fortfarande en öppen fråga. Romson är borta, men åsiktsklyftan i integrationsfrågan är densamma mellan hennes parti och socialdemokratin. Man kan nog säga att regeringen – som kunde krångla sig vidare som partners efter valet 2018 (den här gången med stödjeben utanför regeringen i form av liberaler och centerpartister) – levt på lånad tid i integrationsfrågan sedan 2015.
Den har sedan dess hanterats genom tillfällig lagstiftning, men nu ska en förhoppningsvis hållbar integrationspolitik beslutas inom ett år. Juristen Thomas Rolén har utrett och föreslagit, en riksdagskommitté har försökt kompromissa, men oenigheten kring förslagen är många och djupgående och allra mest oeniga är miljöpartister och socialdemokrater. DN har gjort en genomgång och det är fascinerande läsning:

Vid en omröstning i Migrationskommitten kring 26 förslag säger socialdemokraterna ja till samtliga medan miljöpartiet bara röstar ja till 3.  Det handlar om hur uppehållstillstånd ges, krav, tidsbegränsningar, anhöriginvandring och på punkt efter punkt anser miljöpartiet att förslagen är inhumana, begränsar asylrätten och endast försvårar för flyktingar att ta sig till Sverige.
Jag ska inte ge mig in på alla detaljer i förslagen (läs DN), men rent objektivt kan man nog säga att miljöpartiet har rätt.
Det blir svårare att få en fristad i Sverige. Vi kommer att ta emot färre invandrare.
Samtidigt har ju just detta hela tiden varit poängen med Migrationskommittén – att åstadkomma en anpassning till invandring och integration som ligger mer i linje med en mer restriktiv folkvilja i dessa frågor.
Enligt en färsk SVT/Novus-undersökning vill 63 % av svenskarna att vi tar emot färre flyktingar, endast 8 procent att vi tar emot fler. Man vill också sätta tak för antalet nytillkomna med motiveringen att integrationen fungerar för dåligt. Detta i kombination med återkommande undersökningar som visar att integrationsfrågan ses som den näst viktigaste att lösa (bara sjukvården ses som mer angelägen) gör att det inte längre finns mycket utrymme för välvillighet när det gäller flyktinginvandring.

I en tid när auktoritära ledare i stympade demokratier (Ryssland, Polen, Ungern, Turkiet, Brasilien…) ändå får sina folk att rösta för stympningarna kan man ju undra om folkvilja alltid är av godo, men ändå… i Sverige, i integrationsfrågan…är inte den mer restriktiva folkviljan ganska förståelig?
Mark Twain lär visserligen ha sagt att statistik är kusin med lögn och förbannad lögn, men vissa fakta när det gäller integration känns ändå svåra att förbise:
Som att SCB räknar vårt folk i utrikes födda, födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar och födda i Sverige med minst en inrikes född förälder. Om vi förenklar litet skulle vi kunna kalla de båda första grupperna för ”invandrare”och den senare gruppen för ”svenskar” (även om det i den här gruppen förstås finns invandrare både från way back och senare).
Sedan 2000 har Sveriges befolkning vuxit från 8.9 miljoner till 10,3, men i stort sett hela den tillväxten består av ”invandrare”. Gruppen ”svenskar” har vuxit marginellt från 7,6 till 7.7 miljoner.  Gruppen ”invandrare” utgör i dag nära 20 % av befolkningen.
Allt detta vore självklart finemang för den som liksom jag gillar mångfald och konstiga efternamn(för att inte tala om att vi behöver tillföra yngre blod till en åldrande befolkning) – om det inte vore för just detta med integration. Den fungerar ju nämligen inte särskilt bra.

Axplock ur SCB:s integrationsrapporter:

  • Över tid (mer än 10 år i landet) är skillnaden mindre för ”invandrarna” i jämförelse med ”svenskarna”, men som grupp har ”invandrarna” alltid uppförsbacke vad gäller utbildning, boende, arbete. Skillnaderna blir tydligare för de som varit färre år i landet.
  • I landet lever dryga halvmiljonen barn som fötts i utlandet eller av utländska föräldrar i Sverige. Merparten av föräldrarna är flyktingar som kommit till Sverige på senare år. Generellt sett bor dessa barn mer segregerat, har allmänt svagare socioekonomiska förutsättningar och sämre skolresultat.
  • I de 60 bostadsområden i Sverige som polisen definierat som ”utsatta områden” bor 560 000 människor. 75% har utländsk bakgrund,  två av tre har inte fyllt 40 år, arbetslösheten är högre, boendet trängre, utbildningsnivån lägre. Kriminella gäng är starka.

Som sagt, det är kanske inte så konstigt att folk i allmänhet inte får ihop idén om en välvillig flyktingpolitik med integrationsresultaten.
Det är möjligen även logiskt att folkviljan får politikerna att bromsa asylinvandringen. Och att detta faktiskt sker utan nationalistiska övertoner!
Det kanske till och med är så att folk på förnuftsgrund – och utan att vara sverigedemokrater (jösses, kan det vara möjligt?) – kan tycka att man bör vara noggrannare med permanenta uppehållstillstånd, att försörjningskraven borde skärpas vid anhöriginvandring, kanske till och med att ett tak för asylmottagningen borde införas?
Jag har själv ingen bestämd uppfattning i detaljfrågorna, men det är nog uppenbart att politikerna – om trovärdigheten ska kunna bevaras – måste svara upp mot folkviljans numera mer restriktiva syn på flyktingmottagning.

Och då är vi tillbaka till den ursprungliga frågan: hur vettigt är det med en regering där de två ingående partierna har diametralt olika uppfattningar i en så central fråga?
En cyniker skulle lätt svara att frågan är fel ställd. Politik är ju det möjligas konst och så länge man får majoritet i riksdagen kan man fortsätta regera. Och om den lilla trotsiga parten i regeringen inte vill spela med så får den väl avgå, eller?
Nå, vi vet inte hur det går ännu. Migrationskommittén har ju skjutit upp sitt betänkande en månad. Det kan ju kompromissas ytterligare något varv, men jag har svårt att tro att miljöpartiet får mer än skärvor i en slutuppgörelse. Socialdemokratin måste hålla ryggen fri högerut, där riksdagsmajoriteten finns och där det snarare handlar om skärpta asyl- och invandringsregler.
Den kaxige migrationsminsitern Morgan Johansson har redan lagt grundplåten genom sitt uttalande:
” Jag drev igenom den tillfälliga lagen på mindre än sex månader,  jag tror nog att jag ska driva igenom det här på ett år.”

Så – blir miljöpartisterna så förödmjukade att de lämnar regeringen?
Knappast. Det kommer att bullra och mullra (och en annan socialdemokrat med mer välvilja än Johansson kommer nog att yttra sig) men i slutänden är alternativet sämre. Att ropa i öknen blir bara tröttsamt.
Tips: den miljöpartistiske vice statsministern Isabella Lövin kommer att beklagande presentera  sin brasklapp men hävda att klimatfrågan nog ändå gör en fortsatt regeringsmedverkan befogad.
Hon kommer inte att gråta.

Lars Weiss