Har ni tänkt på det?
Klart ni har – att vi lever i en onormal tid av oberörbarhet.
I bästa fall möts vi av en armbåge, en åtbörd som annars, i ”normal” tid, gränsar till en oförskämd invit.
Sex månader in i farsoten finns det anledning att undra: hur bestående blir beröringsskräcken – och hur less blir man inte på introverta individer som gärna ropar ”AVSTÅND!” så fort man närmar sig.

Egentligen – om jag ska vara riktigt ärlig – så är jag less på det mesta med den här förbannade coronasmittans konsekvenser.. Men för att undvika att bli beskylld för nonchalans så vill jag betona att jag är mycket medveten om det allvarliga med farsoten.
Mänskligt, ekonomiskt och till och med politiskt.
Jag respekterar reglerna. Jag tvättar ofta händerna (även om sambon lika ofta tycker att jag glömmer), jag nyser i armvecket, jag tar en liten extra sväng när jag möter någon i en butik eller på stan (har ni tänkt på att även våra rörelsemönster har förändrats över tid: det finns inte längre någon rak linje mellan A och B, gångkursen ser numera ut som en snedseglares) och jag spritar gärna ned mig när jag tränat (jag tycker det luktar gott: doften påminner om när man tryckte flygblad på det upproriska 70-talet).

För resten: hur skulle man inte kunna ta allvarligt på konsekvenserna av smittan? Över 5 700 personer har dött i sviterna bara i Sverige och enligt min mening har en icke föraktlig del av dessa dött i onödan eftersom vi klantade oss i början med karantän, testning, smittspårning och – javisst, ja, vi glömde bort att säkra äldreboendena.
Klantigheterna tillhör den politiska dimensionen av farsoten. I varje form av ledarskap måste det utkrävas ansvar. Det har inte skett. Hittills har alla skyllt på varandra; regering, regioner, myndigheter. I centrum har man ställt Folkhälsomyndigheten som en garant för vetenskaplig ackuratess, men FMH kan ju inte belastas med politiskt ledarskap eller ansvar. Väl?
Och följaktligen har FMH endast sagt att vi får vänta och se vad utfallet av krisen blir. Och regeringen har mumlat bifall.
Nå, nu ska en kommission utreda vad som gjorts rätt och fel i bekämpningen av smittan och förhoppningsvis fördela ansvar. Före valet, är det sagt (vi får väl se, det är ju numera populärt att försöka skjuta på såväl valdagar som obekväma utredningar inför desamma – en annan av farsotens konsekvenser).

Så – tillbaka till ledan. Det hjälps ju inte att allt är väldigt allvarligt. Man – eller i varje fall jag – blir lika förbannat less.
Ta bara det här med skrivandet. Med den här bloggen hade jag tänkt att skriva något någorlunda genomtänkt åtminstone en gång i veckan, men sedan covid-19 blev rubrikord har jag knappt fått till det. Det tar emot, liksom. Nån sorts skrivkramp orsakad av att allt fokus ligger på smitta och konsekvenser. Det är som om allt annat är betydelselöst och så är det förstås inte.
Världen rullar vidare, men skärpan ligger inte kvar länge på annat. När nästa rapport kommer om smittspridning, ekonomiska konsekvenser, tänkbara vaccingenombrott eller annat som har med coronafamiljen att göra så flyttas sökarljuset dit omgående.
Att Kina kramar ihjäl Hongkong i sin kommunistisk-kapitalistiska omfamning, att en tredjedel av Bangladesh står under vatten, att Arktis ekosystem är på väg att kollapsa, att Putin fortsätter snöpa sin opposition och att världens mäktigaste man tycker att presidentvalet borde flyttas på därför att han fruktar poströsterna – inget av detta får tillnärmelsevis samma uppmärksamhet som i en ”normal” tid (jojo, jag vet att Trump har backat, men han har sått ett frö hos sina gräsrötter och gett dem ett kampanjtema…)

Samtidigt är detta mycket förståeligt. En pest drabbar alla undantagslöst. Så självklart vänds fokus inåt. Mot den egna hostan, känner jag mig inte litet för varm?, när kan jag resa till Mallis?, när kan det finns ett vaccin? hur blir det med ersättningen för korttidspermitteringarna i höst? Ska alla som kan jobba hemifrån i framtiden? Etcetera, etcetera…
Och det inåtvända är släkt med det introverta.
Ni har säkert sett debatten om att coronan har delat upp mänskligheten i två tydliga läger, de introverta och de extroverta, och att de introverta nu – äntligen – lever i den bästa av tider, njutningsfullt utövande sina isoleringar utan att längre behöva betraktas som eljest.
Det är naturligtvis nonsens. Människan är lyckligtvis (eller kanske tyvärr) ett betydligt mera sammansatt och komplicerat djur, men det finns inslag hos de påstått introverta (eller det kanske bara är ovanligt bryska individer hos de påstått extroverta) som man kan fundera över. Som att det nu – när som helst och med den rättskaffens röst som bara den goda människan har – utropa sitt ”kom inte nära!” när någon, inklusive undertecknad, oavsiktligt trampat över en närhetsgräns för den goda människan.
Jag har sett det här hända nu ett antal gånger och återigen – jag vet att vi lever i en onormal och allvarlig tid – men tyvärr, jag blir ändå provocerad.

Det är då man börjar undra litet. Jag såg att WHO-chefen häromdagen talade om att covid-19-smittan nog blir något som vi kommer att leva med konsekvenserna av i kanske ett årtionde framåt. Just därför att den drabbat en hel värld på ett sätt som ingenting annat, inklusive de stora krigen, gjort de senaste hundra åren.
Det låter magstarkt, men vem vet? Och då kanske det blir så att beröringsskräcken blir vardag? Aldrig mera en rak linje mellan A och B? Alltid på 1,5 meters avstånd från obekanta och närhet endast hemma eller hos nytestade eller immuna vänner?
Nja, sommarens utsvävningar på badstränder, uteserveringar eller i Visbys gränder tyder väl på att människan – som det sammansatta, komplicerade och inte minst rastlösa djur hon är – nog ändå tar risken om närhet erbjuds.
Men för säkerhets skull – armbåge på er!

Lars Weiss