Ingen vill väl vara en dysterkvist, men nu har jag läst två rapporter som förtjänar att funderas över. Det är inga dystopier. Det är corona-scenarier från ljus till mörker, men de där mörka delarna vill man helst inte läsa – om man inte är en prepper och njuter av självspäkning.
Lås oss bara hoppas att forskarna får fram ett vaccin.
Fort!

Nå, nu kan man ju undra varför jag väljer att redovisa en oro för framtiden just nu.
Det går ju åt rätt håll, eller hur?
De dagliga dödstalen går ned i Sverige, smittan bromsas, sjukvården kan äntligen börja beta av köerna för alldeles vanliga icke-covid-19-relaterade sjukdomar. Vissa delar av näringslivet börjar puttra igen, börsen återhämtar sig, inrikes resande tar fart.
Nu får sydsvenskarna till och med resa till Danmark och Norge igen. Vi har visserligen 5 500 döda i farsoten medan grannarna har några hundra, men det känns  som att det värsta är över och vi har förlikat oss med att vi misslyckades med att skydda gamla människor på äldreboenden. Eller att vi först valde bort och sen alldeles för sent kom i gång med testande och smittspårning.
Vi har gjort så gott vi har kunnat. Nu är det ju ändå sommar och till hösten rullar nog hjulen snabbare igen. Omvärlden släpper sin bistra syn på Sverige och välkomnar oss in i gemenskapen.
Och så kan det mycket väl bli.
Så vill vi ju så gärna att det ska bli. Även jag, fast jag är västmanlänning och växte upp i gnällbältet under parollen ”det går allldriiig..”

Men de där två rapporterna lämnar mig ingen ro. Den ena är författad inom den myndighet som mer än någon annan myndighet ska ha koll på att vi är säkra i kris och katastrofer, MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Den andra kommer från en mer operativ skyddsstyrka, polisen. Närmare bestämt från NOA, den nationella operativa avdelningens underrättelseenhet.
Båda skissar på scenarier. Båda är noga med att säga att det inte handlar om prognoser eller modeller som man kan räkna fram med utgångspunkt från var vi står nu. Men det är förhållandevis trovärdiga skisser med covid-19-farsoten i centrum. Tänkta att fungera som underlag för alla myndigheter beroende på hur farsoten utvecklas.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att scenarierna går från att optimistiskt visa det jag beskrivit ovan – att det ordnar sig, liksom – till att det går rejält åt pipan.
MSB spelar upp tre scenarier för hösten -20 och våren -21: Det Hoppfulla – som ovan, Det Molande – som en molande värk som aldrig ger sig och Det Explosiva – med stora svängningar i smittspridning och sjukvårdsbehov och en allmän osäkerhet hemmavid och internationellt.
Ovanpå dessa grundberättelser lägger man fördjupningar som sociala effekter, beteendeförändringar., brottslighet mm. Här finns också ett urval av potentiella såväl positiva (men helt oväntade) som negativa chocker – som att man hittar ett redan befintligt välfungerande läkemedel eller att viruset muterar och blir dödligare.

Den molande krisen utan slut och den explosiva utvecklingen landar i liknande resultat framåt våren-21; utmattad sjukvård, hög arbetslöshet, nedstängda institutioner, svag ekonomi, depressioner, social oro, politisk splittring, högre kriminalitet.
Men det värsta är att det explosiva scenariet initialt beskriver läget ungefär som det är just nu – med lyfta restriktioner, minskad smittspridning på många håll i världen och en viss återhämtning i världsekonomin.
Det är sen – till hösten – det går åt pipan.
Explosiva utbrott av smitta på fler håll i världen som inte kan kontrolleras. Ingen behandling eller vaccin i sikte. Inte minst i USA späs den redan höga smittspridningen på av nya utbrott och social oro inför presidentvalet. Sjukvården bryter samman. Vår berömda ”puckel” blir en hel dromedar. Haltande världshandel, många länder sluter sig, varsel, konkurser, arbetslöshet. De svagaste grupperna i alla samhällen drabbas hårdast.

NOA har två scenarier, ”den avtagande” och ”den utdragna” men det är den senare som liknar molandet och det explosiva från MSB. Polisen fokuserar naturligt nog på de sociala konsekvenserna av en utdragen farsot, en kris utan slut, och oroar sig över osäkerheten i prognosen för svensk ekonomi och en arbetsmarknad som leder till ökad arbetslöshet och ställer många unga utan jobb.
Här – när det gäller hur en utdragen smittokris påverkar samhället – sammanfaller NOA:s och MSB:s analyser kring oron för social utsatthet och konflikter. NOA diskuterar utförligt hur kriminaliteten i Sveriges 60 så kallade ”utsatta områden” kan påverkas med starkare inslag av hot och våld och utestängning av samhällets institutioner, t ex polisen.

Som sagt – man kan bli en prepper* för mindre när man läser de mörkare delarna av de här båda myndigheternas scenarier. Men det är klokt resonerat, utan övertoner, och det är väl bara att hoppas att deras bilder av Det Hoppfulla och ”det avtagande” blir de vi ser framför oss i höst och i vår.
OM det dessvärre lutar åt pipsvängen så kan vi bara önska att vårens taffliga samordning mellan myndigheter, regioner och regering åtminstone resulterat i någon sorts positivt användbar erfarenhet.
Samt att det faktiskt inte  är Folkhälsomyndigheten som regerar Sverige…

* ”Preppers” är benämningen på de människor, framför allt i USA, som förbereder sig på undergången genom att bunkra mat, beväpna sig och med förkärlek gräva ned sig i bunkrar för att klara alla former av kris, inklusive Apokalypsen. En brittisk dokumentär i ämnet, ”Redo för undergången” , visas just nu på SVT Play.

LARS WEISS