Är det verkligen bara jag?
Är det inte fler som nu känner att det begåtts allvarliga och dödliga misstag i coronabekämpningen? Ju längre tiden går – blir det inte allt tydligare att vi på minst två punkter rejält misslyckats (eller valt bort att agera)?
Som att vi inte kunnat skydda de gamla på äldreboenden och att vi inte testat brett.

Egentligen tar det emot att skriva det jag just skrev, eftersom det nästan känns opatriotiskt. Landsförrädiskt, liksom. Det finns ju sådana ord nu.
Coronapatriotism.
Flaggan och statsministern.
Ett enat folk.
Påminner litet om 50-talsstämningar och broschyren ”Om kriget kommer”, som delades ut till alla hushåll i Sverige när jag var barn.
För säkerhets skull behöver det också understrykas att ovan påstådda misslyckanden inte på något sätt  ska läggas våra vitklädda och plastbehandskade livräddare till last. Vårdens omsorgsmänniskor har stått i första ledet och tagit smällarna utan tillräcklig utrustning och inte sällan smittats själva. Bara i dag rapporteras att en fjärdedel av personalen på infektionskliniken i Falun har sjukskrivits för covid-19.
Men.
Sedan det första registrerade dödsfallet i covid-19 i Sverige har det i dag, den 14 maj, dött 3529 personer i sviter av sjukdomen. Det är i genomsnitt 57 personer/dag.
Är det ok?

Det är klart att ingen tycker att det är ok, men dödstalen fortsätter att ligga på den här nivån och det verkar som att vi håller på att vänja oss.
Som att det är priset vi får betala för att vår ”strategi” ska kunna fullföljas. Den som säger att smittjagande ändå inte leder någonstans, eftersom de flesta av oss ändå kommer att bli smittade förr eller senare.
Det är möjligt att jag bara är en ovanligt rastlös person med svårigheter att hantera den ofrånkomliga instängningskänsla som pandemin orsakar, men jag har nu en längre tid haft allt svårare att acceptera den här vänta-och-se-attityden som inte minst Folkhälsomyndigheten(FMH) representerar.
Allt flyter. Inga slutsatser bör dras. Allt är för tidigt att säga något om. Trist med åldringarna som dör men vi måste hålla koll på ”puckeln”. Alla jämförelser mellan länder avskrivs som alltför svåra att göra, irrelevanta eller – återigen – för tidiga att säga något om. Och någonstans långt där framme hägrar en flockimmunitet som nu kanske blir hållbar redan vid 40 % smittade?Möjligen? Kanske? Vi får se..…

Det är som att det plötsligt är omöjligt att använda fakta. Sanningen är visserligen alltid beroende av perspektiv, men hur man än håller sökaren i det här fallet så är väl ändå följande punkter så kallade oomkullrunkeliga fakta (från Socialstyrelsen):

  • Av samtliga döda i covid-19 i Sverige har ganska exakt hälften inträffat i region Stockholm.
  • Något mer än hälften av dödsfallen i Stockholm har inträffat på äldreboenden.
  • 90 % av alla avlidna i hela landet är över 70 år.
  • Nästan hälften av alla avlidna i hela landet har bott på äldreboenden.

Eftersom jag är 70+are själv skulle man ju kunna tänka sig att mina påståenden om dödliga misslyckanden grundas i egen oro (och den finns givetvis där), men det är inte i första hand därför jag rabblar fakta. Till saken hör nämligen att den absoluta merparten av de döda är över 80 år och i många fall skraltiga av andra åkommor, men det bör inte skymma det som är min poäng:
att det är en fasansfull skandal att vi inte lyckats skydda våra gamla på äldreboenden där de är beroende av personal för att kunna fungera fullt ut.
Det är en skandal eftersom det borde ha kunnat undvikas. Eftersom äldreboendena stängdes för besök redan den 12 mars (samma dag som det första dödsfallet i covid-19 registrerades i Sverige) blir det alltmer uppenbart att personalen i första hand burit med sig smittan. Ibland kanske genom okunskap eller oförnuft, men framför allt därför att det saknades skyddsutrustning och – och det är ett viktigt och eftersom det handlar om det andra ödesdigra misslyckandet: testning och smittspårning!

När skidåkarna kom hem från Österrike och Italien i början av mars rådde FMH de som var krassliga att testa sig, men bedömde ändå smittoläget som överskådligt. Och eftersom testresurserna var begränsade så flyttades snabbt test- och smittspårningsfokus till vårdpersonal och mer allvarligt sjuka i riskgrupperna.
Ganska snart därefter konstaterades allmän smittspridning i samhället och därmed grundlades den i omvärlden så uppmärksammade ”strategin”. Testa är nog bra, men handtvätt, rörelsebegränsningar  och social distansering är bättre. Håll så mycket som möjligt öppet och låt den smitta som inte kan spåras skölja över landet. Det kan låta cyniskt, men det var ju i praktiken det som hände.
Först i början av april fick FMH i uppdrag att driva på testningen. 100 000 testade per vecka i mitten av maj var målet. I dag ligger antalet testade på c:a 30 000 per vecka trots att testkapaciteten ger utrymme för tre gånger så många och Sverige är långt efter våra grannländer som genom sina tuffare lockdown-strategier behöver testa ännu hårdare när man öppnar upp sina samhällen.

Så återigen: vi fortsätter att räkna våra döda i covid-19 i hundratal varje vecka, vi testar inte tillräckligt och vi har egentligen ingen koll på hur smittan rör sig i samhället. ”Vi har planat ut på en ny nivå”, sägs från FHM-håll och det enda vi kan göra är att fortsätta hålla distans, tvätta händerna och inte åka mer än två timmar bort (för då finns det ju risk att vi blir akut sjuka och måste vårdas i annan region och det  blir ju påfrestande för dom som bor där).
Jag är inte ute efter att hänga skyldiga, alla i de beslutprocesser som har gett oss den strategi vi lever efter har säkert gjort vad de kunnat utifrån de förutsättningar och det vetande som gällde när beslut fattades.
Men – igen:

Vi måste ändå kunna konstatera att folk förmodligen har dött och fortfarande dör i onödan.  För om vi  hade testat mer beslutsamt i ett tidigare skede hade vi sannolikt kunnat skydda våra äldre bättre och inte bara det. De riktigt gamla är visserligen corona-virusets främsta offer, men i Sverige har mer än 600 personer under 70 dött av viruset (mer än t ex de totala dödsfallen i något av grannländerna) och personligen kände jag tre personer(hittills) som hade levt ytterligare många år om inte farsoten ryckt bort dem.

LARS  WEISS