1330 döda i Sverige. Närmare 30 000 i USA.
Över 2 miljoner bekräftat smittade runt om i världen och då bör kanske mörkertalet tiofaldiga den siffran.
Och det bara fortsätter. Siffrorna är kvävande. Det är svårt att tala om annat. Tänka på annat.
Men med tiden behöver kvävningskänslan få utlopp. Det behövs någon att skylla på. Det dras slutsatser om att världen förändrats för alltid. Det är som om krisen blivit ett allmäntillstånd.
Där är vi nu.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit vid datorn de senaste veckorna och försökt komma på något vettigt att skriva om coronaläget.
Men det tar emot. Det känns litet som det Ulf Lundell skrev nyligen. Som att själva datorn drabbats av corona  (han skrev visserligen att cononan drabbat skrivmaskinen, men Ulf tillhör förmodligen de där ståndaktiga inom författarskrået som anser att datorer är kreativitetsstörande).
Det handlar nog om att det mesta redan är sagt eller tänkt eller nedtecknat. Vi vet att de maskerade hjältarna på sjukhusen och i äldrevården gör allt för att plana ut den berömda ”puckeln”. Vi vet att regeringar över hela världen vräker ut pengar för att försöka bromsa farsotens ekonomiska konsekvenser.
Och ingen är väl särskilt förvånad över att världens mäktigaste man, president Trump, lyckas hitta syndabockar hos fientliga demokrater, halsstarriga guvernörer, usla journalister, kineser och nu senast WHO.

Så långt är det alltså en viss ordning i kaoset. Vi anpassar oss och låter dagarna och veckorna rulla på i ett drömskt landskap där vi iakttar tvåmetersregeln, tvättar händerna nariga och försöker tänka på något annat.
Och nu var jag nära att skriva att när vi inte skajpar eller telefonerar eller går promenader med hunden så påtar vi i trädgården eller bygger litet på stugan (byggmarknaderna går uppenbarligen otroligt bra) men så kom jag på att så är det ju inte. Eller jo kanske, men bara här och där och delvis. Ty farsoten erkänner ju varken gränser eller sociala skillnader och därför slår den hårdare mot den som bor trångt och har det knapert och måste gå till jobbet (om man inte redan blivit permitterad) och definitivt inte skajpar eller snickrar på verandan.
Och då är vi inne på det där med krisen som allmäntillstånd. När det gått tillräckligt lång tid utan ljus i tunneln hjälper det inte att envist hålla fast vid att vi alla sitter i samma båt, att vi förenas i kampen mot viruset, att vi ska ha tillit till myndigheter, fortsätta uthärda, försaka, tänka på dem som står mitt i striden, sörja de som dukat under.
Det går ett tag. Sen blir det konflikter. Politik. Existentiella frågor.
Som det där med att farsoten är ojämlik. Till exempel.

Det första konflikten handlar om konflikten i sig.  Huruvida det är rätt att kritisera, ha åsikter, ifrågasätta nu när viruset angriper samhällens fundament. En del menar att kritik och ifrågasättande bara försvagar den gemensamma kampen, medan andra hävdar att det är just i kris en åsiktsmångfald är nödvändig för att undvika enfaldig flockmentalitet.
Som gammal murvel har jag förstås svårt att tro på någon unison hållning, eftersom murvelns jordmån är konflikt. Men det är som att vi nu kommit till en punkt där tidigare heliga kor måste slaktas, politisk sammanhållning brytas och ideologiska skyttegravar återigen upprättas och där mycket av det som skapar konflikterna bygger mer på tro än på vetande. Samt en portion rastlöshet. Stillheten blir för kvävande.
Ett exempel är att vänsterdebattörer tar krisen till intäkt för att förorda mer centralstyrning och statliga ingripanden medan det från höger avfärdas som socialistiskt drömmeri. Ett annat är tävlingen om vem som kan föreslå mest krispengar till vården, till företagen, till arbetslösa. Ett tredje är något som vi i medierna känner till alltför väl. När något eller någon byggts upp under en tid och fått närmast hjältestatus så måste det eller den också rivas ned. Så när 22 forskare ger sig på Anders Tegnell och menar att han borde avgå för att han gjort fel i allt ända från början så är det bara en logisk utveckling i en kris som blivit ett allmäntillstånd.

Poängen med ovanstående exempel är inte om de som kritiserar eller drar slutsatser har rätt eller fel i sak. Poängen är att vi inte vet om de har rätt eller fel eftersom den här krisen inte liknar någonting annat i modern tid.
Visst kan man fundera över om inte finnarna var smartare som stängde ner mer, testade mer och bara haft en bråkdel av våra döda. Och visst kan det i omvärldens ögon se egendomligt ut att svenskarna trängs på uteserveringar med näsan i vårsolen medan det på dagsreseavstånd söderut är bötesstraff för den som vistas ute utan tillstånd.
Men återigen – vi kommer inte att veta på länge än vad som varit rätt eller fel i den här krisen. Vi vet ju faktiskt inte ens hur länge den kommer att vara, om det finns risk för flera vågor, när ett vaccin kan bli tillgängligt.

Och eftersom det är så mycket vi inte vet så kommer konflikterna förmodligen att bli fler och politiken vassare. När ingen riktigt vet är det ju enklare att påstå saker och dra slutsatser på lösan grund. Men för många av oss – tror jag – blir det vi fastnar för av allt vi läser och hör det som skakar om oss i någon existentiell mening. När vi inte orkar räkna döda eller smittade längre. När vi söker en människa, en detalj, någon form av sammanhang.
Jag fastnade själv för det som Björn Wiman skrev i DN för några dagar sen om hur han hann fram till sin döende far i tid och fick ta farväl. Det som nu förvägras många anförvanter till isolerade gamla på äldreboenden. Gamla som tynar bort ensamma, omgivna av plastinbakade figurer som gör sitt bästa för att lindra ångesten.
Döden tas ifrån oss, skrev Wiman. Jag känner igen det. Jag hann inte fram till min egen far.

Det var visserligen inte coronan som dödade min far, men den där dubbla känslan av förlust, sorgen och att inte få ta slutgiltigt farväl, den glömmer jag aldrig. Det är en känsla som väcks till liv igen på grund av coronan, men den kommer att finnas där även när farsoten är besegrad.

LARS WEISS