Det kanske kan tyckas perifert nu när vi ska fokusera på att hålla avstånd till våra närmaste, nysa i armvecken och helst knarka tv-serier i isolering.
Att prata politik, menar jag. Den har ju liksom tagit paus.
Men jag kan ändå inte låta bli att göra två politiska iakttagelser:
Att viruset bidrar till polariseringen i samhället. Och att Magdalena Andersson nog blir nästa socialdemokratiska partiledare. Snart. Om nu inte Löfvéns tal till nationen…

Det här covid-19-viruset är en lurig liten best. Ingen vet ju särskilt mycket om den ännu, mer än att den droppsmittar och dödar fler än en vanlig influensa. Kommer sannolikt från djur, kanske fladdermöss, och landade troligen hos människan på en marknad i Wuhan i Kina.
Resten är en pågående historia, en sorts kontemporär dokumentär om vår tid. Globaliseringens tid. Det kosmopolitiska resandets tid. De industriella leverantörskedjornas sårbarhetstid. Den gamla kaosteorin om att fjärilsfladder i Mexico kan orsaka en storm i Sverige var sann.
Fladdermussaliv i Wuhan kan döda i Arboga. Och förlama hela Italien. Och stänga varenda bilfabrik i Europa.

Och medan historien rullar vidare i direktsändning faller alla idéer om en internationell samverkan, den som redan tidigare varit kantstött av Trumps vision om ”America first”, av EU:s oförmåga att samla sig kring en gemensam strategi kring flyktingmottagningen, av klimatförnekare och nationalistisk egocentricitet.
Jag talar inte om WHO, världens alla bekymrade epidemiologer, forskare, läkare eller myndigheter med ansvar för virusbekämpningen. Där finns nog en genuin gemenskap, ett kamratskap i kris, ett utbyte av gränsöverskridande erfarenheter.
Men covid-19 stänger gränser, skolor, fabriker och kontor. Tömmer gator. Förbjuder folksamlingar. Folk hamstrar toapapper(!), paracetamol och mediciner som möjligen, ingen vet, kan bromsa bestens framfart, men som med säkerhet behövs bättre av människor med sjukdomar som de medicinerna är tänkta för. Sjukvårdsutrustning blir en ny guldmyntfot. Den som har delar ogärna med sig.

Det underliggande budskapet är tydligt. Nu tar vi hand om oss i första hand; gruppen, klanen, nationen. Utbölingar göre sig icke besvär. Efter några smittofall i Åre väcks jämtvrede mot nollåttor som möjligen vill åka skidor i påsk. ”Kom inte hit och smitta ner oss!”
För att ta ett lokalt exempel.
Allt detta är förståeligt, om än inte helt önskvärt. Folk vill inte bli sjuka om det kan undvikas. Och vi har också lärt oss vad det ytterst handlar om. Vi måste kapa smittotoppen, läget då alltför många blir så krassliga att sjukvården inte klarar anstormningen.
Men eftersom ingen med säkerhet vet vad som är klokast att göra så blir var och en av oss experter.  Och resonemangen går i olika riktningar: ”Kina och Sydkorea går inte riktigt att jämföra med, diktaturmetoder och sars-erfarenheter har gett visst försprång”. ”Men kolla på Italien – där går allt åt pipan fast man stängt ner hela landet!”
Det räcker med att hastigt bläddra litet på Twitter och i Instagram för att se hur lägren formerar sig och hur jakten på syndabockar inleds.

Ta Anders Tegnell till exempel. Folkhälsomyndighetens statsepidemiolog är antingen nära nog nationalidol (”Vår guide till galaxen” – Lena Mellin i Aftonbladet) eller på gränsen till landsförrädare i stora sjok i sociala medier-havet. Det handlar om skolstängningar eller inte, om testningar eller inte, om barn smittar eller inte, om mörkertal och spådomar om framtiden.
Så virusets polariserande effekt är reell. Så här långt in i farsoten förstärks den också av en märkbar svängning i debatten när de samhällsekonomiska effekterna av det ovan beskrivna börjar bli kännbara.
När 45 000 personer permitteras på Volvo Cars och AB Volvo och även Scania stänger sina fabriker gungar det till. Fordonsindustrin sysselsätter bortåt 200 000 personer med familjer bara i Sverige. Andra branscher svajar.
Det börjar talas om arbetslöshet, depressioner, följdsjukdomar, skilsmässor…en förestående ekonomisk recession.
Även här skruvas tonläget upp. Kerstin Hessius, VD för 3:e AP-fonden och tidigare vice riksbankschef, har till exempel sagt att ”det känns som på 20-talet”. Före Den Stora Depressionen. Att vi nu handlar i panik.

Och då är vi tillbaka vid politiken.
Den som av förklarliga skäl pausats en tid, åtminstone i den meningen att det vanliga skallet om vem som har rätt och vem som har fel har avbrutits. Det är vapenvila och uppslutning bakom regeringen i kristid. Det har till och med talats om samlingsregering.
Men samtidigt känns det som att politiken abdikerat sitt ledarskap till Tegnell, regioner, Riksbank och skattemyndigheter. Jovisst, hundratals miljarder trycks ut i finansmarknaderna och arbetsmarknadspolitiken, karensdagen tas bort, stöd till korttidspermitteringar etc, men vem är det som tydligt tar ledningen och ansvaret när krisen rullar vidare.
Tegnell?

Lars Calmfors skrev klokt om detta i DN i fredags. När det bildas olika läger i en kris måste någon med trovärdighet hålla ihop styrkorna och det är inte myndigheters jobb. Folkhälsomyndigheten kan inte väga och värdera de långsiktiga samhällsekonomiska konsekvenserna i förhållande till hur vi ska undvika att fler dör på kort sikt i sviterna av covid-19.
Det är det vi väljer folk till. Folk som ska kunna hantera det yttersta ansvaret, de livsavgörande besluten.
Och då infinner sig gärna frågan. Var har statsminister Stefan Löfvén befunnit sig den senaste månaden?
Kung Carl Gustaf i all ära, men han kan rent konstitutionellt inte göra mycket mer än att trösta i rådande situation så den som ytterst ska lyssna, väga, värdera och fatta beslut borde väl vara statsministern?

Därav iakttagelsen om finansminister Andersson. När hon på presskonferensen i slutet av veckan tog till orda gjorde hon faktiskt det som Calmfors efterlyste. Hon vågade föra en diskussion om värderande och vägande, Visserligen litet med den vanliga visan om ”en diskussion på europeisk nivå” för att hitta en strategi att bekämpa viruset och inte skada ekonomin.
Men hon stod upp. Första gången någon i regeringen på allvar gjorde detta.
”Vi tvekar inte att vidta de åtgärder som behövs för att stoppa smittspridningen. Men vi sitter inte på kammaren och hittar på egna åtgärder som kan skade ekonomin eller vården i onödan”.
Därför tror jag att Magdalena Andersson blir nästa socialdemokratiska partiordförande. Förmodligen tidigare än vi hittills trott.

Eller – så har jag helt fel. Eller möjligen ändå rätt.
För precis när jag skriver detta så kommer ett meddelande om att Stefan Löfvén ska tala till nationen i tv i kväll.
Unheard of. I sex minuter. Precis som presidenter.
Helt rätt. Men Löfvéns förtroende är anfrätt. Kan han återta det?
Den som lever får se.

LARS WEISS