Den ene vill bygga en mur, den andre delar ut flygblad vid gränsen.
Separerade av ett hav, men med mer som förenar än skiljer.
Två män med fokus på makt och kontroll och med förmågan att använda oanständighet som politiskt rättesnöre.
Trump och Åkesson – tvillingsjälar?


Den där bilden av Jimmie Åkesson i gränslandet mellan Grekland och Turkiet ger mig ingen ro.
Bilden är litet för spekulativ, litet för PR-betonad, brer på litet för tjockt i flygbladsstexten: ”Sverige är fullt! Kom inte till oss! Vi kan inte ge er mer pengar eller bidra med bostäder.”


Som om Jimmie och kompani nu känner att man har var fjärde svensk bakom sig i opinionen och vill växla upp. Ta ett par rejäla kliv i opinionsbildningen och med gester och språk lämna lagomretoriken till förmån för en grövre form av propaganda.
Litet vulgärare – förmodligen i avsikt att framstå som folkligare.
Litet kaxigare – förmodligen med inspiration från andra ledare med samma definition av folklighet. En Trump, en Bolsonaro, en Orban.
Jag återkommer strax till detta.

Som PR-aktion gav väl också Jimmies uppdykande där i gränslandet knappast några höga poäng. Litet oklart hur nära gränsen han egentligen kom och om flygbladen verkligen nådde sina tilltänkta mottagare, nämligen potentiella flyktingar med sikte på Sverige.
Ovanpå detta en motsägelsefull skildring av hur Jimmie eventuellt blivit arresterad…nej, förlåt fel…frihetsberövad ska det vara efter tre timmar i förhör på flygplats, missat flyg hem och slutsats: ”Turkiet är en skurkstat”.
Slutsatsen finns goda skäl att instämma i, men det som inte lämnar mig någon ro är misstanken att Åkesson vet – eller tror sig veta – nånting som vi andra inte vet. Till exempel att den här yxigt vulgära och i grunden osvenska (jo, faktiskt) utflykten till Turkiet skulle kunna gynna SD. Man kan ha många åsikter om Jimmie Åkesson, men han är inte dum.
Så varför skulle han genomföra aktionen om han inte trodde att den skulle få positiva effekter på något av följande sätt: antingen som ytterligare en positiv knuff på opinionssiffrorna – eller som ett sätt att börja vänja oss vid vulgaritet som politisk metod?

Jag tror på det senare och därmed är vi tillbaka hos Trump, Bolsonaro och Orban.
Alla tre har ju, som bekant, speciella kvalitéer när det gäller att säga och påstå litet vad som helst. Samt förmågan att få folk att ta till sig de mest befängda idéer.
Som när Trump under förra valrörelsen fick hela arenor att tjuta ”Lås in henne!” om sin motpart Hillary Clinton. Eller när Bolsonaro fick sympatier för sitt homofobiska uttalande att han hellre såg sin son dö i en olycka än att han kom hem med en mustaschprydd käresta.
Och Orban? Som ju många gånger sagt att Ungern hotas av en muslimsk invasion. I ett land som knappt haft någon invandring…Kan det helt enkelt vara så att Jimmie och kompani har gjort ett val? Att man sett att vulgaritet och oanständighet inte nödvändigtvis behöver vara en nackdel i en djupt polariserad politisk tid?
(det är för övrigt inte bara Jimmie med omnejd som man kan undra över angående detta; den numera borttagna bilden på moderatledaren i skogsmiljö med parollen ”Stärk gränsen” får man väl hoppas var ett olycksfall i arbetet?)

Det är den smygande tillvänjningen som oroar mig. Jimmies utflykt i gränslandet är – och kan aldrig beskrivas på något annat sätt – en djupt oanständig handling; ett hån mot de människor på andra sidan staketet som i många fall upplevt ofattbara lidanden och som ju bara försöker utnyttja sina mänskliga rättigheter till bättre liv.
Därmed inte sagt att man inte kan diskutera Europas flyktinginvandring; omfattning, länderfördelning, ansvar, finansiering. Det handlar nu alltmer om HUR diskussionen förs och med med vilka argument.
Gränser är inte bara geografiska. Vissa moraliska gränser borde aldrig få passeras.
Ibland minns jag, från tiden då jag jobbade i Spanien, Dolores Ibárurris berömda tal från belägringen av Madrid på 30-talet, då Francos falangister hotade stan.
”No Pasarán!” ropade Dolores. ”Ni kommer inte förbi!”
Men det gjorde dom.
Värt att tänka på.

LARS WEISS