Det finns mycket att undra över när det gäller coronaviruset.
Hur farligt? Hur stoppa smittspridning? Vilka blir de ekonomiska konsekvenserna?
Men min vanligaste fundering hittills har varit:
Blir ingen nånsin frisk?

Möjligen har det med mediernas egen logik att göra.
Oro är intressant, panik ännu mer spännande. Alltså är det, rent journalistiskt, föga upphetsande att rapportera om tillfrisknande när det finns så mycket  material att bearbeta om smittspridning, isolerade städer, nya drabbade länder och – just det – hur våra myndigheter sköter sig inför det stora hotet?
Det är inget nytt. Journalistikens drivkraft vilar på det oväntade, det hittills inte kända, det unika, det konfliktfyllda. Att folk blir friska när dom varit sjuka är varken särskilt unikt eller konfliktfyllt. Men vården och folkhälsomyndigheter borde åtminstone vara intresserade av att följa hur en sjukdom utvecklas och kommunicera detta – särskilt som sjukdomen ifråga redan nu definierats som pandemisk.

Jag letade länge i rapporteringen för att finna uppgifter om detta, men fann nada.
Fler smittade, fler länder, fler döda. När turen kom till Sverige – kvinnan i Jönköping i slutet av januari, vår ”Patient Zero” – förväntade jag mig att efter några veckor få veta vad som hände med henne: Hur sjuk? Försämring? Förbättring? Kanske redan frisk?
Men när folk, ja, även journalister, ville veta fick de svaret att dessa frågor föll under ”patientsekretess”!
Smittskyddsläkaren Malin Bengnér vid Region Jönköping jämförde med rapportering vid en olycka och  menade att man givit en initial bedömning – lindrigt fall, patienten mår förhållandevis väl, stabilt läge – alltså vidare ingen anledning att kommentera:
”Efter det tycker vi att allmänintresset upphör”.
Ingenting om utveckling, inget om friskförklaring eller utskrivning.
För mig är det obegripligt.
Det är ju just detta – att förstå hur sjukdomen utvecklas, den tid det tar tills patienten blir frisk eller att tillståndet förvärras och varför det går åt ena eller andra hållet – som är det stora allmänintresset. Information som kan förhindra onödig oro eller panik och som kan delges utan att patientens identitet röjs.

Nå, nu vet vi litet mer. Idag, den 2 mars, två månader efter konstaterad smitta i Kina, meddelade WHO att drygt hälften av de hittills 90 000 smittade runt om i världen har friskförklarats. Drygt 3 000 är döda.
Tragiskt med de som lämnat oss. Ändå välkommet att få veta att så många tillfrisknat.
Men hur det gått för vår ”Patient Zero” och dryga dussinet tillkommande smittade i Sverige sen dess är fortfarande höljt i dunkel.
Som sagt: obegripligt.

Sen kan jag inte låta bli att förundras över folks reaktioner på litet udda företeelser med kopplingar till coronaviruset.
En del minns säkert Corona-pilsnerns popularitet på 90-talet – det där mexikanska blasket som coola snubbar proppade igen flaskhalsen på med en limeklyfta och sen sög på en hel kväll?
Nu har den amerikanska ägaren till varumärket Corona –  koncernen Constellation Brands – lidit en del ekonomiskt av att försäljningen gått ned i Kina (där pilsnern fortfarande är cool, tydligen), men framför allt har man mötts av hård kritik på sociala medier (ja, var annars…?) över en ny reklamfilm från varumärket.
Filmen visar fyra burkar av någon sorts ny Corona-alkoläsk som flyter iland på en strand med budskapet: ”kommer snart iland”.
Upprörd reaktion på sociala medier:
”Dålig smak…” ”Usel tajming…” Krav på bolaget att dra tillbaka filmen.
Som i det här fallet ändå står stadigt och säger det i grunden självklara:
”Våra konsumenter förstår nog att det inte finns en koppling mellan viruset och vår verksamhet….”

Man behöver inte läsa om Albert Camus´ ”Pesten” från 1947 för att känna igen den existentiellt laddade panik som börjar krypa inpå oss vid nämnande av c-ordet (läs för övrigt Per Svensson utmärkta artikel i DN i ämnet) Se här
Och det är inte fruktan för att dö som skapar oron. Dödstalen är så här långt högre än vanliga influensor, men risken handlar om några procent. Nej, det är farsoten i sig – som Per Svensson skriver – som gör oss fångna. Vi börjar tveka att resa, ta folk i hand, undviker asiatiska anletsdrag (en snuvig adopterad svensk med sådana drag fick t ex inte flyga hem från ett icke smittdrabbat område i Alperna häromdagen..) och för varje dag tar sig oron nya och allt märkligare vägar.

Så – återigen: att veta att mer än hälften av alla hittills smittade i hela världen har friskförklarats är viktigt. Det är positivt. Det inger hopp. Förtränger känslan av instängdhet.
Det vore inte fel om vi också fick besked om hur det går för svåra svenska smittade.  Det finns kanske en möjlighet att vi överlever. Den här gången också.

LARS WEISS