Så hände det igen, det som aldrig får hända.
Jag fick ett mail från goda vänner.
”Vår dotter är död!”.
En obeskrivlig smärta, omöjlig att förstå för den som inte varit där.

Det är tredje gången på bara ett tiotal år som nära vänner drabbats av detta obeskrivliga, det som jag själv upplevde några år tidigare. Att ett barn rycks bort mitt i livet. En olycka, nånting som gick fel, det som för varje förälder tillhör det otänkbara.
Jag anar vad mina vänner känner just nu. En sorg djupare än något jämförbart, förstås.
Men också maktlöshet, vrede och en sorts defaitism.

Maktlöshet som i förlorad kontroll. I den ena minuten tycker man sig ha den; kontrollen över liv, tillvaro, mening. I nästa är den borta, fladdrande och svår att återta.
Vreden är irrationell, men stark. ”Varför just mitt barn när så många andra…” Och ibland slår vreden över i samma irrationella skuld. ”Kunde jag ha gjort något…borde jag ha…?”
Defaitismen, uppgivenheten yttrar sig gärna i känslan att allt förlorat mening. ”Nu har jag drabbats av det värsta som kan hända, vad mer kan världen göra mot mig?”

Jag har tidigare beskrivit det som ett slukhål. Ett hål utan botten, med en sugkraft som förgör allt inom räckhåll. Med tiden lyckas man ta sig bort från hålet, man kan till och med glömma det i perioder, men när man som nu påminns – när man får ett mail som osar av allt det jag beskrivit ovan – så står man där vid hålet igen.
Det finns ingenting som hjälper. Man kan försöka trösta sig med att man inte är ensam. Runt om i världen dör barn från sina föräldrar varje dag, kanske till och med varje minut. I Syrien hungrar och dör barn eller sprängs av bomber från skyn, i Jemen, i Afghanistan, i Kongo…
Ett ofattbart lidande som aldrig verkar ta slut, som vi borde göra mer för att förhindra, men som vi ändå inte fullt ut kan relatera till. Lika litet som den som inte har förlorat ett barn kan relatera till smärtan hos den som har gjort det. Det blir alltid en empati på distans.

Jag vet bara en sak just nu. Jag lider så fruktansvärt med mina vänner och jag känner suget från hålet.

Lars Weiss