Om det som aldrig får hända
Så hände det igen, det som aldrig får hända.
Jag fick ett mail från goda vänner.
”Vår dotter är död!”.
En obeskrivlig smärta, omöjlig att förstå för den som inte varit där.
Så hände det igen, det som aldrig får hända.
Jag fick ett mail från goda vänner.
”Vår dotter är död!”.
En obeskrivlig smärta, omöjlig att förstå för den som inte varit där.
Det är helg. Moderatledaren skyndar över bron från riksdagshuset, slår upp dörren till partihögkvarteret och knuffar sig förbi en väntande rådgivare.
Rådgivaren(manlig) får en mörk blick och en tidning körd i bröstet.
Ett kammarspel om vår tid.
Det är inte ofta man får vara med om att skriva historia. Men häromkvällen kändes det så.
När en sällsynt yster samling yrkesmässigt ärrade människor träffades för att minnas.
Det behövdes kanske ett par decennier för att historien skulle bli uppenbar.
Skilda Världar.
TV-historia.
Vi blir större. Vi blir tyngre. Vi får inte plats i krematorieugnarna när vi dör.
En sån underbart bisarr – för att inte säga morbid – nyhet!
Som ändå säger så mycket om hur fel vi lever.
En general är död. Mördad medelst drönarledd missil vid en internationell flygplats.
Trump hurrar, men världen är kluven.
Acceptera mördandet som nödvändigt eller förfäras?
Själv tänker jag på ett besök hos min son i Amman 2001. Då vi talade om ”Civilisationernas Krig”.
Senaste kommentarer