Rebeller brukar vara få, hängivna, påstridiga. Skitjobbiga eftersom de anser att de bär på sanningen och därmed inte styrs av våra vanliga futtiga konventioner.
Ofta olika. Individualister. Har i huvudsak bara en sak gemensam. De vill bryta ned Systemet.
Systemet kan vara föräldrar, företag, regeringar. Och om de ignoreras av Systemet så växer de. Blir många. Numera kanske 25 % av befolkningen?
Kan man säga “rebellisk tillväxt”?

(Jag ber redan från början om ursäkt. Det här blir litet långt. Men ibland måste det få bli litet långt om tankarna ska få vandra fritt.)

Rebeller, alltså.
Nej, de sverigedemokrater vi ser i offentligheten – med några undantag – ser inte ut som och uppträder inte som det vi vanligtvis uppfattar som rebeller. Snarare tvärtom. Välkammade, hyfsat snygga gångkläder, skriker inte, hotar inte. De bara mal på med en sorts trosvisshet i ögonen som påminner om tekniknördar på branschmässa. Eller som socialdemokrater på den tid jag växte upp när Partiet i praktiken var Staten och det bara fanns en trygg och säker Framtid. Den egna.
Men varken tekniknördar eller sossar från Rekordåren kan ju gärna beskrivas som rebeller, eller hur?

Nej, men det här med SD är annorlunda. Ju mer jag läser och lyssnar, desto mer stärks insikten att det egentligen inte spelar så stor roll vad SD står för eller vad motståndarna anser att partiet står för. Det är själva existensen av en outsider som är grunden för det jag kallar rebellisk tillväxt.
Har inte så mycket göra med själva politiken, även om det finns några hörnpålar i Jimmie Åkessons bygge som startade tillväxten. Vi kan ta dessa först och sen återkomma till idén om det rebelliska.

  1. Invandringen, migrationsfrågan, integreringen; det finns många namn för ”vi” och ”dom”, men det är ju vad det ytterst handlar om för SD:s kärnväljare. ”Dom” har blivit för många, ”dom” blir nog aldrig som ”vi”, ”dom” klumpar ihop sig i getton (nej, så heter det inte i Sverige; vi har ju ”utsatta områden”), lever på bidrag, lär sig inte vårt språk, många av ”dom” blir kriminella.
  2. Nationalismen, svenskheten. Hänger förstås ihop med ovanstående, men har också en egen liten känslomässig tråd som löper tillbaka till Geijer och von Heidenstam och tillbaka igen till Branting och Erlander. Till en tid när det var ”ordning”. När folk gjorde rätt för sig. När man inte behövde låsa om sig. När ett handslag räckte som uppgörelse. En nostalgisk dröm
  3. Tryggheten. En länk i samma kedja som de båda tidigare. 1:an ställer till det, 2:an ska ordna så att 3:an uppfylls (men litet oklart hur). Här finns också det extra tillägget att tryggheten i vården måste säkras för våra äldre. Det ingår i ”ordnings”-idén. Respekten för och omvårdnaden om äldre människor måste stärkas.
  4. Han själv. Jimmie, alltså. Svår att rå på i intervjuer och debatter. En ganska vanlig kille från Sölvesborg som har förmågan att aldrig skämmas.

Att partiledare och deras personligheter i synnerhet får allt större betydelse i politiken är ju inget nytt och Jimmie Åkesson klarar väl den delen lika väl som någon annan. Och om man skärskådar punkterna 1-3 ovan så är ju de breda penseldragen numera gemensamma för om inte alla partier så i varje fall en bred majoritet av deras väljare.
Ingen vill längre ha fri invandring. Alla vill ha bättre ordning; statsminister Löfven har sagt att det måste bli ”ordning och reda” nu så många gånger att parollen snart har samma bärkraft som jämlikhet och mångfald. Och vad beträffar tryggheten råder överbudsmarknad. Fler poliser, fler kameror, fler fängelser. Och alla vill väl att gamla mamma och pappa ska ha det bra på slutet…

Jovisst, det finns skillnader när penseldragen analyseras, såväl stora som små, ibland ideologiska, ibland praktiska, ibland i synsätt och värderingar. Exempelvis vill nog Jimmie med följe egentligen strypa invandringen helt – om det inte handlar om vanliga vita utan konstiga kulturarv som helst har fixat jobb och bostad innan de dyker upp vid gränsen.
Men det säger man inte. Det antyds i formuleringar som ”minimerad asylinvandring” och ”skärpt arbetskraftinvandring”. Detsamma gäller frågan om svenskheten. När man på landsdagarna i veckan lät det obegripliga begreppet ”nedärvd essens ” ryka och meddelade att svensk identitet nog också kan inkludera de nationella minoriteterna (judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar) så skaver det rejält i mina öron. Särskilt som man samtidigt menar att medborgarskap inte nödvändigtvis kvalificerar till svensk identitet.
Jag tänker ibland på juggarna, grekerna och italienarna som jag ibland sommarjobbade med i min västmanländska hembygd på 60-talet. Dom fick inte sällan skit av facket för att dom jobbade som slavar och förstörde ackorden, men är i dag medborgare sedan länge och minst lika integrerade som ursvenskar från Sölvesborg.
Skulle inte dom kvalificera till ”svensk identitet”?

Jag vet. Man kan hålla på länge och skärskåda detaljer i SD:s program och förslag och ju längre man håller på desto unknare blir resultatet.
Men det är här vi kommer till den ”rebelliska tillväxten”. Det är inte i detaljerna, i programmen eller de specifika förslagen som uppemot 25 % av befolkningen i Sverige erkänner sig sympatisera med SD. Det är inte heller partiets bruna rötter – i den mån folk över huvud taget bryr sig om detta – som attraherar. Det är de breda penseldragen som fungerar. Vi tar det igen:
Ingen är längre för fri invandring. Det måste bli bättre ordning. Och eftersom den upplevda bristen på trygghet hänger ihop med de upplevda problemen med integration och brist på ordning så är det ju någon som bär skulden, eller hur?

Systemet. Det är systemets fel. Sedan 70-talet har regeringar av olika kulörer kommit och gått och även om det kan argumenteras för att mycket blivit bättre så är den upplevda känslan hos många människor att systemet har fallerat.
Tilltron till politiker generellt är vikande (och för all del, det gäller även journalister..). Partimedlemskapen går brant ned. LO och övriga fackliga organisationer tappar folk. Alla som inom systemet haft ansvar för de upplevda bristerna och tillkortakommandena hamnar automatiskt i skottgluggen.
Och hur det nu än är med SD:s bruna rötter och grumliga idéer om svenskhet så kan ju partiet ändå inte lastas för det som varit. Dom har ju inte fått vara med!
Dessutom visar det sig ju att en hel del av deras idéer plockats upp av de andra nu på senare tid så då uppstår ju en form av legitimitet. Eller?

Samtidigt förändras hela den politiska kartan. Vi vande oss vid röd-grön röra och blå-grön sörja men i och med SD:s starka tillväxt fungerar inte de bekanta gamla blocken. Det blir också en faktor som bidrar till en känsla av otrygghet och förvirring.
Vaddå, ska sossarna privatisera Arbetsförmedlingen? Men hallå, värnskatten bort, en flexiblare arbetsrätt, bättre villkor för företagen – jojo, vi förstår att det måste kompromissas, men är inte balansen rubbad? Och hur överens är egentligen alla de olika parterna som nu styr systemet om tagen? Egentligen? Och är det inte uppseendeväckande att det står inskrivet i Januariavtalet att Vänsterpartiet inte får påverka regeringspolitiken?

Otryggheten och förvirringen spär på misstron mot de etablerade politiska institutionerna.  Så varför då inte satsa en slant på en aktör som etablissemanget helst inte vill höra talas om? Som så uppenbart utmanar systemet?
Jag har skrivit om det här förr, om studierna som visar att populismens kärna är misstro mot makt – mer så än invandringsmotstånd, nationalism eller vidgade välfärdskrav. Och populismens utövare är noga med att underblåsa stämningar som fräter på systemets maktutövning. När statsminister Löfven slirade om kriminalitetens orsaker i Agenda senast var Jimmie Åkesson blixtsnabb: ”Löfven vet ingenting om verkligheten”.
Det är rebellens starkaste argument. Att annektera verkligheten. ”Ni andra har ingen koll!” ” Ni bara ställer till det!”

Så – jag påstår alltså att SD:s opinionssiffror i hög grad är ett resultat av ”rebellisk tillväxt”, ett finger i skyn mot Rosenbad och Riksdagen och Medierna och andra som på mer eller mindre oklara grunder kan anses gå Systemets ärenden. Och så länge landet ligger som det ligger finns det nog skäl att tro på fortsatt tillväxt. Misstro kan bara mötas med tillit och hur man än vänder och vrider på det nuvarande regeringsfundamentet – Januariavtalet – så tycks det knappast uppmuntra till tillit.
Undertecknarna är ju inte direkt extatiska över att jobba med avtalet som grund. Man säger till och med tydligt att det var det bästa som gick att åstadkomma för att regerande skulle bli möjligt. Och för att alternativet hade varit sämre, dvs att rebellerna hade blivit hörda.

Den som orkat läsa så här långt har nu rimligen anledning att ställa frågan:
”Ok, om vi köper att SD:s exempellösa framgångar i opinionen på senare tid har att göra med det du kallar ”rebellisk tillväxt”, vad är då lösningen om vi vill bromsa tillväxten?”
Just det. Det är kruxet. Det är frågan som varenda Stigbjörn Ljunggren i hela Sverige grubblar på.
Jag ska fundera litet till men jag tror det handlar om två val:
Antingen sliter man masken av rebellen och ger honom en roll. Det är lätt att påstå sig förstå verkligheten när man inte har ansvar.
Eller så skapar man en avideologiserad, pragmatisk allians mellan de tyngsta spelarna på den politiska spelplanen, en allians med så tydliga mål och medel att tillit återupprättas så till den grad att rebellen återigen förpassas tillbaka till sin unkna vrå i kulisserna på den politiska scenen.
……………? Uhum. Behöver nog utvecklas.
Jag återkommer.

Lars Weiss