Han är borta, men lever.
I män som David Dencik.
I människor som Moomsteatern i Malmö.
I oss, som hedrade honom i helgen genom att närvara när David och Moomsteatern fick sina priser ur Michaels minnesfond. I tiotusentals andra som allltid kommer att minnas honom som en man som kunde gestalta livet.

Det hänger säkert ihop med att jag själv förlorat en son, men jag tänker ofta på de som tagits ifrån oss för tidigt.
Min vän borgmästaren i min by i Frankrike som bara blev 60. Min vän krögaren i Trosa, endast 43.
Väninnan som jag i åratal tog en drink med efter jobbet på fredagen för att diskutera tv, medier, livet. En envis kamp mot cancern som förlorades. Hon blev 58. Den satans kräftan.
Som med Michael. Micke. 56 bara.

Vi var inte vänner på det sättet att vi umgicks intensivt eller hade känt varandra hela livet, men när vi sågs – oftast professionellt – kändes det just som att vi känt varandra hela livet. Så var det nog för många.
I vår narcissistiska tid var Micke så befriande onarcissistisk. Han var ju en stjärna. På scen, på film, såväl i Sverige som internationellt. I en roll kunde hans ögon lysa som de speglande själar det så ofta talas om i dramatiken, men över en kaffe på Urban Deli på Nytorget glittrade de av nyfikenhet och engagemang.
Inga later, ingen bullshit, bara intresse för människan mittemot.

Vi hade en idé. Vi ville göra Hemsöborna igen på film. Men Sif Ruud och Allan Edwall skulle få vila i frid.
Vi ville flytta historien om ön och Madame Flod och Carlsson närmare vår tid, till ett svenskt 50-tal med framtidstro efter det Stora Kriget, när Folkhemmet börjar byggas sten för sten och nya trender inom musik, litteratur, mode inleder en kulturell globalisering.
Och även på Hemsö känns förändringarna. Ön har fått handelsbod, ångvisslorna från Waxholmsbåtarna ljuder nedifrån vikarna, en och annan traktor har ersatt hästar och plog.
Genom öppna fönster sommartid strömmar musik från radioapparater eller grammofoner och vid slåttern bär man med sig en transistorradio ut på fälten.
Och Anna Eva Flod är visserligen en flicka från öarna, men hon har omfamnat den nya tiden. Hon läser på, hon följer med. Hon har sett hur kvinnorna på fastlandet går ut i industrin, kräver sin rätt, väljer sina kärlekar. Hon vet att förändring på Hemsö bara kan ske om hon driver den.

Micke älskade idén. Han ville regissera filmen och drömde om att samtidigt spela den försupne prästen som hade ett gott öga till Madame Flod. Vi fantiserade om att Carlsson i smyg hade fraktat en bil till ön och stolt körde runt, runt på gårdsplanen med Anna Eva under bröllopet.
Kanske skulle den självsvåldige Carlsson få för sig att köra bilen ut på isen med Anna Evas kvarlevor när kistan skulle föras till begravningen?
Idéerna fick aldrig mogna. Micke fick inte den tid han behövde. När hans hälsa svek dog också projektet. Som så många andra projekt som aldrig får fullföljas av dessa så ofta så engagerade människor som går bort för tidigt.

Det där uttrycket ”går bort” är för övrigt märkligt. Går vart då?
Men jag känner en viss tröst i det.
De som tas ifrån oss är inte borta för alltid. Har bara gått iväg en stund. Lever i oss som är kvar. Och i fantastiska personer som David Dencik, som också kan gestalta livet och som, när han mottog sitt pris, sa att ”världen stannade ett ögonblick” när han fick veta att Micke var borta.
Ändå fortsätter världen att snurra och den bortgångnes efterlevande har hittat ett sätt att hantera sin saknad. Med minnesfonden och med pris som till Dencik och till den ofta hyllade Moomsteatern – en professionell teater med normbrytande skådespelare (en del med funktionsvariationer, andra inte) – kan även familjen leva vidare med den som gått iväg en stund.
Rolf Åke Michael Nyqvist, barnhemspojken som växte till en av vår tids främsta skådespelare, har lämnat ett värdefullt arv.

Lars Weiss