Det kanske känns som att president Trump är sårbar nu, att hans retorik straffar sig, att hans lögner blir avklädda, att hans stöd sviker.
Vi vill så gärna tro det, vi på den här mer respektabla sidan av Atlanten (jo, förutom Ryssland, Polen, Ungern och Italien då förstås…)
Well, Trump kanske är sårad, men han är knappast ur spel. Jag minns en annan(av oss på den här sidan) nästan lika avskydd president.
Roland Reagan. Skådisen.
Ändå har ingen vunnit val lika enkelt sedan Franklin D Roosevelt…

 

Jag kan inte låta bli att tänka på Reagan när jag ser Trump. Det har ingenting med utseende eller attityd att göra.
Där Trump ser ut som en friserad höbal och låter som en gaphals var Reagan en lågmäld gentleman med stil, the Great Communicator, teflonpresidenten som ingen skit fastnade på. Där Trump flaxar med armarna och twittrar sina alltmer oförutsägbara dagsnoteringar talade den fenomenalt prompterläsande Reagan lugnt till nationen i tv med jellybeanskålen inom räckhåll.

Det har heller inte så mycket att göra med åsikter eller ideologi. Även här dominerar olikheterna.
Reagan hade en ideologi, byggd på tre fundament: kamp mot kommunismen i allmänhet och ryssen i synnerhet (dåvarande Sovjetunionen), mindre stat i människors liv och familjevärderingar. Trump – som ofta i sina kampanjer vill jämföra sig med Reagan – har åsikter men knappast en ideologi. Om man inte med ideologi menar utövandet av och framför allt behållandet av makt.
Medan Reagan orubbligt (och ofta hårt kritiserad) omsatte sin ideologi i verklighet på längre sikt; sänkta skatter, nedskärningar i sociala program, stärkta försvarsutgifter, mindre statligt Washington-inflytande i politiken, har Trump hoppat från tuva till tuva i avsikt att säkra opinion och omval. Muren, handelskriget, utfallen mot immigranter och demokratiska kongresskvinnor som uppgavs komma från ”skithålsländer” i Afrika , attackerna på Obamacare, tillbakadragandet av trupperna i Syrien – allt handlar i grunden om vad Trump och hans rådgivare tror är de rätta åtgärderna för att säkra en valseger 2020.

Man kan hålla på länge och hitta jämförande olikheter mellan Reagan-tiden och vår Trump-tid. Ledarskap, till exempel. Under Trump har Vita Huset fått en karuselldörr. Ingen amerikansk administration någonsin har på så kort tid sparkat och bytt ut så mycket folk. Tre stabschefer hittills, lika många nationella säkerhetsrådgivare, en hel pluton med presstalesmän och politiska rådgivare.
Kaoset fortsätter i efterdyningarna av Ukraina-debaclet, där den nuvarande stabschefen Mick Mulvaney bekräftat (och senare tagit tillbaka) att Trump försökt utpressa den ukrainske presidenten att hitta skit på demokraten Joe Biden, en potentiell valmotståndare nästa år.
Reagan på sin tid hade inte heller alltid lugnt i Vita Huset. Utrikesministern Alexander Haig var t ex en ständig sten i skon för presidenten med sina återkommande maktambitioner. Men i stort sett nöjde sig Reagan med att låta sin trojka med Ed Meese. Michael Deaver och stabschefen James Baker sköta policygenomförande och organisation.
James Bakers Vita Huset-stab har ofta beskrivits som en av de främsta genom alla tider.

Nej, det är vare sig likheter eller olikheter som får mig att tänka på Reagan när jag ser Trump. Det handlar mera om hur omvärlden såg/ser på USA och dess president.
Jag var korrespondent för Sveriges Radio i Washington under Reagans presidenttid (täckte bl a hans omval då han vann 49 av 50 delstater mot opponenten Walter Mondale) och jag minns väl hur jag tillsammans med kollegor från SVT (Stig Fredriksson och K G Bergström) ibland hade stora bekymmer med att förklara för våra hemmaredaktioner att Reagan faktiskt var populär på hemmaplan i USA.Det påminner om Trump-tid.
Med Reagan ville starka opinioner i Europa gärna se honom som en jeelybean-knaprande lätt dement och sorglös skådis. Ingen riktig politiker, liksom, och att han varit guvernör i Kalifornien i åtta år räknades inte riktigt. Att han dessutom hade en djupt konservativ ideologi som inte riktigt stämde med tidens stämningar i Europa gjorde inte saken bättre. Ibland togs Reagan inte på allvar.
Med Trump, den cyniske och vulgäre affärsmannen, finns en liknande och förståelig reaktion i omvärlden. Han finns där och han har mer absolut makt än nästan någon annan människa på planeten, men ibland tycks det som att han inte tas riktigt på allvar.
Man vill så gärna att han ska stuvas undan .

Det är det här önsketänkandet jag funderar över. Nu måste väl ändå måttet vara rågat? Nu måste väl ändå även republikanerna börja vända sig emot honom? Nu med Ukraina och allt borde väl en riksrättsprocess kunna föras i hamn?
Vi får se. Jag är osäker. Vi kanske återigen underskattar underliggande opinioner i ett USA som ibland av amerikanska bedömare beskrivs som ett land i ”politiskt inbördeskrig”. Ungefär vid den här tiden under Reagans första valperiod hade han ungefär samma eländiga opinionssiffror som Trump har i dag (runt 40 %, betydligt under vad Obama, George W Bush och Clinton hade vid samma tid).
Men vi vet hur det gick sen.

Om demokraterna misslyckas med sin riksrättsprocess kan Trump göra sig till offer för medierna, etablissemanget och ”dom andra”(i en polariserad värld behöver definitionen av ”dom andra” sällan vara särskilt tydlig) som kan vara allt från mexikanska invandrare till finansmän på Wall Street.
Eftersom Trump inte har någon ideologi så är hans populism gränslös. Det kanske räcker. I USA i vår tid,

Lars Weiss