Jo, det kan ju tyckas rimligt. Om man är som jag.
Sjuttiotre år gammal. Pappa till tre barn. Ett barnbarn. Lever i ett lugnt, långt förhållande som är mycket aktivt, men väldigt privat.
Ständigt två hundar. Just nu en stor och en liten.
Jobbar när jag har lust. Litet med bolag, litet med film, litet som mentor.
Ganska behagligt, alltså. Inte så mycket going on. Så då kunde man ju lika gärna hålla käften. Fortsätta hålla käften, borde det vara, eftersom man varit tyst länge. Nöja sig med att man gjort sitt.
Om det inte vore för att:
Jag har skrivit hela mitt liv.

Korrigering. Jag har skrivit nästan hela mitt liv.
Ibland har det uppstått pauser på grund av besvärande men lönsamma chefsuppdrag. No excuses. Makt påstås vara berusande men är oftast mest besvärande även om det är lönsamt. Det senare är liksom till för att lindra besvären. Det kan vi återkomma till.
Först skrev jag som murvel. Om världen, människor och möten. Som iakttagare och rapportör och i möjligaste mån utan att pådyvla omgivningen egna åsikter. I bästa fall insikter.
Men med tiden växte insikterna alltmer ut till åsikter. Rapportören blev krönikör, kolumnist, åsiktsjournalist och trivdes med det. En tid. Tills åsiktslagret tycktes uttömt och tystnaden eftersträvansvärd. Till och med nödvändig, kanske.
För många fingrar i för kletiga syltburkar. Integritet måste vårdas. Hellre tyst än tömd på trovärdighet.

Men tiden går. Syltburkar stängs, tankar vandrar och tystnaden blir tråkig. Jag fuskar med dramatext ibland, ser en kopiös massa dramaserier genom Netflix och HBO, men inser att allt påhittat har sina begränsningar. Världen där ute överträffar nästan alltid fantasin och den är påträngande och uppfordrande.
Skriv! säger den.
Skriv om världen – om Boris Brexitören och Trumpy Twitter och alla andra viktiga men så ofta alltför megalomana män!
Skriv om de nya kvinnorna i regeringen och ställ frågan – har någon hittills lyckats definiera en feministisk utrikespolitik?
Och skriv om närmiljön, den egna – hur kunde kommunalråden på Lidingö få den galna idén att höja sina löner så kraftigt att motreaktionen ledde till sänkta löner?
Eller så går det kanske lika bra att bara fundera över varför vår största hund (65 kilo) är så skiträdd för åska medan den lilla inte bryr sig. En tuff liten skit. Ettrig.Tycker mig ibland se att det funkar likadant med stora och små män…..

Hur som helst, världen river upp. I stort och smått, på gott och ont. Man kommer inte undan.
Så där är vi. Jag har bestämt mig för att skriva utåtriktat igen. Om det politiska, personliga och ibland, kanske, även pikanta.
När jag känner för det. En åsiktslåda utan redaktörer. Min låda som ingen annan än jag själv tar ansvar för.

En blogg.
Stöveltramp.
Kliv med!

 

Eftersom bloggen är purfärsk har jag här under lagt med några äldre texter som exempel på vad eventuella läsare framöver kan vänta sig. Dels en text från tidigare i år efter att topplocket rykt och dels en text från way back when när jag skrev DN-kolumner – i en form jag är förtjust i: smått oförskämda påhitt-dialoger som ändå bär sannolikhetens prägel. Under Arkiv hittar ni också DN-kolumnerna från förr – med daterat innehåll som ibland ändå känns som att det kunde gälla i dag. 

SERIOUSLY?

Av Lars Weiss 15 april 2019

Seriously? Hon får en pension och en klapp på axeln för lång och trogen tjänst.
Trots jäv, anklagelser om sekretessbrott och en numera nedlagd utredning om ekonomiska oegentligheter?

Läs mer

SCENER FRÅN ETT NATTLIGT ROSENBAD

Av Lars Weiss, kolumn i DN 24 juli 2006

Ett kammarspel om vår tid.
Det är natt. Statsministern vaggar vid fönstret med ryggen mot rummet. Han fokuserar en istapp som skälver i vinden.

Läs mer